Efter övergreppen förväntades kvinnorna förlåta

Miriam Toews tillhör, liksom offren och förövarna i Bolivia, Mennoniterna. En kristen rörelse med rötter i 1500-talets Nederländerna, främst känd för sin strängaste variant Amish som odödliggjorts genom filmen Vittne till mord med Harrison Ford.

Även Toews roman, Kvinnor som pratar (Women talking) ska bli film. Stjärnor som Frances McDormand, Claire Foy och Rooney Mara spelar några av kvinnorna som pratar. För pratet står i centrum i romanen. Miriam ­Toews ville inte skildra övergreppen utan det som kom efteråt, kvinnornas samtal om hur de ska gå vidare. Ändå var det en mycket påfrestande bok att skriva, berättar hon på telefon från Kanada.

– Det är den mest intensiva och totalomfattande, psykologiska upplevelse jag någonsin haft. Jag höll deras samtal i mitt medvetande hela tiden, faran och allvaret i deras situation. För det här är verkliga kvinnor som har lidit på riktigt, och på många håll i världen pågår liknande saker fortfarande.

Samtalet i boken utspelar sig på ett höloft, där ett dussintal av kvinnorna i lönndom har samlats för att ta fram en handlingsplan. För tillfället är de åtta våldtäktsmännen häktade, men hotet att de släpps mot borgen är överhängande. Och övriga män är inte att lita på.

Bara en man tillåts närvara, skolläraren August Epp. Han är inte så hemligt kär i den ogifta Ona Friesen, gravid som en följd av våldtäkterna. Ona uppfattar att August är nära att begå självmord. Hon ger honom uppdraget att sitta med och föra protokoll, något för honom att sysselsätta sig med. Och han räknas ändå inte som en riktig karl, eftersom han inte kan något om jordbruk.

Romanfiguren August är Miriam Toews kärleksfulla hälsning till sin egen pappa. Även han var ­lärare och varken macho eller bonde. Att han var djupt from mennonit räddade honom inte från de andra männens förakt. Till sist tog han sitt liv.

Hur det går till slut för August får vi inte veta. Men klart är att protokollet han för egentligen är helt onödigt. Kvinnorna kan inte läsa. Och de kommer att skriva sin egen historia.

Skriver sin historia är också vad Miriam Toews gör med boken Kvinnor som pratar, och med flera av sina tidigare romaner:

– Mitt arbete går ut på att utforska mitt religiösa sammanhang och effekten det har på flickor och kvinnor, säger hon.

– När jag hörde vad som hänt i den bolivianska bosättningen blev jag förfärad men inte förvånad. För de har sin egen polismakt, är isolerade, och det är vanligt med våld i hemmen i stängda, fundamentalistiska grupper. Nästan sanktionerat och helt klart nedtystat. Och kvinnor ges skulden. Jag visste att jag måste skriva ett svar på attacken mot dem.

Själv har Miriam Toews vuxit upp i den mer moderniserade kanadensiska Mennonitrörelsen. Hon beskriver sin barndom i kyrkan som underbar. Hennes föräldrar skyddade henne och systern från de strängaste, mest uttalat patriarkala sidorna i gemenskapen. Särskilt mamman uppmuntrade döttrarna att tänka själva, utbilda sig och åka ut i världen. Vilket ­Miriam också gjorde – och i dag går hon inte längre i kyrkan.

Men mennonit räknar hon sig fortfarande som. Och bearbetningen av det religiösa arvet började tidigt.

– Som tonåring blev jag alltmer medveten om vad som pågick omkring mig, när det gäller kontroll och isolering, kyrkans korruption och lögner, rollen som tilldelas kvinnor och männens makt.

Det mest svårsmälta var enligt Miriam Toews den ”gudagivna” auktoritet som outbildade och kvinnoföraktande män hade över kvinnor och flickor. Kyrkans regler byggde på en fundamentalistisk tolkning av Bibeln.

– Vi förväntades stanna i Mennoniterna, gifta oss, skaffa många barn och betjäna dem. Underkasta oss våra män och leva liv med starkt begränsade erfarenheter.

Allt detta gav upphov till samtal av existentiell och filosofisk karaktär. Miriam och hennes syster, vänner och mamma pratade om saker som även kvinnorna i romanen vänder och vrider på. Om kunskap, evighet, makt och om människan ska räknas till djuren eller inte. Enligt författaren är detta frågor kvinnorna i boken behöver diskutera innan de kan bestämma om de ska lämna ­kolonin eller stanna och kämpa för förändring.

– Den diskussionen intresserar mig. Kvinnor över hela världen – oavsett om de är intelligenta och verbala eller inte – är kapabla att ställa sig dessa filosofiska frågor. Kanske inte på ett lärt sätt, som Kierkegaard skulle gjort, men pratar om det gör de i alla fall.

– Alla karaktärerna i boken är baserade på kvinnor jag känner, min mamma, syster, väninna. Jag har tänkt på konversationer vi hade om vår frihet, vårt handlingsutrymme, vår roll som kvinnor. Vi försökte komma underfund med vad det är att vara en modern, sekulär mennonit i dagens värld.

Kvinnorna du skriver om kämpar mot patriarkatet, men samtidigt är de obrottsligt lojala mot sin kristna tro. De vill inte göra något som äventyrar deras chanser att komma till himlen?

– Absolut, det här är väldigt viktigt. Jag frågade mig vad dessa kvinnor vill? Svaret är tre ­saker: de vill skydda sina barn, de vill bevara sin tro och de vill tänka. Och enligt den mennonitiska tron måste man älska, förlåta och vända andra kinden till.

– Förlåtelse är något jag tänker mycket på. Vi mennoniter är så marinerade i föreställningen att allt som händer är Guds vilja och att allt ont som andra gör mot oss är något vi förväntas förlåta. Det innebär en risk att man inte förändrar saker som behöver förändras.

– När det gäller brotten som begåtts mot kvinnorna i romanen, utgår de religiösa ledarna från att det slutar med förlåtelse. ”Okej, så det var inte djävulen som attackerade er. Det var inte er fantasi som spelade er ett spratt. Okej, det hände faktiskt, verkliga män bröt sig in i era hus och våldtog er. Nästa steg är att ni förlåter.” Pressen och ansvaret hamnar på offren.

I verkligheten, vad gjorde de ­bolivianska kvinnorna som ­boken bygger på?

– Det är en bra fråga. Många mennoniter har tagit sig till kolonin för att försöka hjälpa, utbilda, förklara varför sådana här övergrepp inte får förekomma. Men efter ett tag satte kolonin stopp för alla besökare. Däremot har jag hört saker ryktesvägen. Kvinnor kommer till mina författarsamtal och viskar om systrar och kusiner som försöker ta sig ut ur kolonin. Vissa stannar och andra lämnar.

Även om Kvinnor som pratar handlar om något förfärligt, är den livlig och roligt skriven. Delvis kanske som en litterär ventil, likt den komiska lättnad som ­Shakespeare skriver in i sina ­tragedier. Men också, säger Miriam Toews, därför att det är så ­livet är. Humorn finns där även i de hemskaste situationer och är helt nödvändig för överlevnaden.

Som kontrast till kvinnornas stundom ilskna debatter ställs sångstunderna där alla enas i fridfull psalmsång. Det märks att det här bygger på författarens personliga erfarenheter.

– Vi är fyra generationer som bor tillsammans i mitt hus. Min mamma är aktiv mennonit, och hennes kyrkvänner kommer regelbundet på besök. De fattar varandras händer och sjunger psalmer innan de äter, innan de spelar spel, innan de skiljs åt. Jag sjunger inte med men det är så vackert för mig att uppleva. Psalmerna är det enda jag saknar från min barndom.