Värdefull forskning om hur ensamkommande kan stärkas

Hur upplever ensamkommande flyktingar sin första tid i Sverige? Det ger författarna i denna antologi en bild av. De lyfter också fram erfarenheter från personer som professionellt arbetar med flyktingar. Boken tar upp både framgångsfaktorer och hinder för de ensamkommandes välfärd, skolgång och arbetsmarknad och diskuterar möjligheter till integration i samhället. Den kan läsas som en värdefull uppslagsbok över människors olika erfarenheter av asylprocess och integration.

Sammanlagt medverkar 21 forskare med 13 olika kapitel; varje kapitel avslutas med reflektioner över kapitlets innehåll. En allmän inledning underlättar läsningen, men det saknas ett avslutande kapitel som sammanfattar hela bokens innehåll. Därför ska jag notera några sammanfattande slutsatser.

Det ligger ett stort värde i att redovisa aktuell forskning om de senaste årens migration med fokus på de flyktingar som kom till Sverige. Under 2015 ansökte 163 000 personer asyl i Sverige, en fördubbling jämfört med 2014.

Nästan hälften var barn och bland dem var en knapp majoritet ensamkommande. De flesta ensamkommande barnen kom från Afghanistan och de flesta av dem var pojkar. Många fick avslag och utvisades; många blev kvar som ”papperslösa”.

Liksom andra flyktingar vid samma tid möttes de ensamkommande av både stöd och motstånd i det svenska samhället, både ett varmt välkomnande och en destruktiv diskriminering. Perioden präglades av striktare gränskontroll, skärpt migrationslagstiftning, hårdare asylprövning och en allmänt växande främlingsfientlighet.

Till stödstrukturen hörde en i stort sett välfungerande flyktingmottagning: familjehem, god man, utbildning, hälsovård, asylprövning och etablering på arbetsmarknaden. Bokens kapitel tyder sammantaget på att Sverige, trots många brister, klarade av utmaningen att ta emot en ovanligt stor mängd flyktingar före, under och åren närmast efter 2015. Den utbredda bilden av ett misslyckande får inte stöd i bokens kapitel.

Vad som visat sig vara framgångsrikt är emellertid svårt att uttala sig om generellt. Inom varje fas finns både stöd och motstånd, acceptans och diskriminering, inkludering och utanförskap, hopp och förtvivlan. Att få eller inte få ett uppehållstillstånd gör stor skillnad.

En möjlig slutsats är att ”framgång” beror på i vilken utsträckning flyktingarna har kunnat mobilisera sina egna resurser för att ta sig igenom asylprocessen, utbildningen och etableringsfasen. Alla som är professionellt verksamma på området kan bidra till framgång genom att ta sin utgångspunkt i de ensamkommande barnens egna resurser. Detta är bokens budskap. ”Resiliens” är ett återkommande begrepp:

Resiliens sätter fokus på just ungdomarnas motståndskraft och på frågan om hur skola och socialtjänst kan bedriva ett så kallat resiliensskapande arbete för dessa ungdomars vidare etablering i samhället.

Sammanfattningsvis är detta en värdefull bok för alla som vill ta del av aktuell forskning om ensamkommande flyktingars upplevelser och de professionellas erfarenheter av integration under de kritiska åren före, under och närmast efter 2015