Många utmaningar när nya psalmer ska tolkas

Om en månad bräcks inseglet för de cirka 250 nya psalmer som ska sjungas och bedömas runt om i Sverige. Personligen ser jag fram emot denna process men inser också att utmaningarna är många. 

För hur känner man egentligen igen en psalm i dag? 

Den korta definitionen är att psalm är en sång i en kristen gudstjänst som sjungs tillsammans. Men inte vilken sång som helst som sjungs i gudstjänster. Psalm ska också vara trogen den evangelisk-lutherska läran, om den ingår i ­Svenska kyrkans psalmbok, och vara sångbar. ­Redan med dessa definitioner inser vi att utmaningarna står på kö.

En sådan utmaning kan vara att församlingar och enskilda önskar psalmer som ska passa alla. Det vore ett drömscenario kanske en och annan tänker, men det är inte eftersträvansvärt. Risken med anpassning för alla är att teologin blir så tunn att den inte bär eller att musiken blir så platt att den blir tråkig. Det betyder inte att enkelhet inte är eftersträvansvärt. En övertygande enkelhet är svår att uppnå men kan, när det lyckas, gå på djupet och ha ett direkt tilltal. Britt G Hallqvist, Per Harling och Christina Lövestam är tre psalmförfattare som har den förmågan.

En annan utmaning är att språket och ­melodin är så svår att den upplevs som konstlad, att ord och ton står i vägen för psalmens funktion. Personligen älskar jag metaforer och poetiskt bildspråk. De kan bli som ikoner som ”öppnar valv bakom valv oändligt”. Det blir psalmer att växa i men som kanske upplevs som ogenomträngliga för den ovana gudstjänstfiraren. Visst bör väl sådana psalmer också få rum? 

När de mer utmanande ska provsjungas kan man behöva gå igenom dem flera gånger innan de blommar. Olov Hartman, 

Eva Norberg och Ylva Eggehorn är tre psalmförfattare som har förmåga att öppna nya horisonter med sitt bildspråk – och Sven-Erik Bäck motsvarande på den musikaliska sidan. 

Sådana åsikter är förstås personligt präglade. Kombinationen av Hartman och Bäck i psalm 74: Du som gick före oss, hör till de mest diskuterade. Det är en av mina favoriter men jag vet att den också är ”avskydd”. Det är ett starkt ord, men framför allt melodin väcker sådana känslor hos vissa.

En tredje utmaning är önskan att välja psalmer som verkar rätt i tiden, med ett språk som har hög igenkänning. Det kan handla om signalord som används flitigt i dag, men som kommer att bli förlegade inom kort. Jag tänker på ord som mobil, dator, AI eller utbrändhet. Visst bör och kan man sjunga om sådant i gudstjänster, men det betyder inte att signalorden bör ingå i en psalmbok.

Psalm 182 är ett exempel på en sådan som skrevs för att vara tidsanpassad till stadens arbete och den moderna människans jäkt. Människor kände igen sig då, men ord som ”skorstensrök”, ”verkstad” och ”fabrik” gjorde den snart mindre angelägen. Arbetarnas villkor förändrades och Sverige övergick till ett tjänstemannasamhälle. Det är svårt att hitta ett tidsanpassat psalmspråk som varar i längden. 

Det leder till en fjärde utmaning, näm­ligen att de flesta av våra psalmer fort­farande har ett agrart bildspråk med ­natursymbolik. Även om man inte själv vårdar sin skog så identifierar sig många med ”granskogsfolket”. Från min erfarenhet av att bedöma ansökningar till Anders Frostensons stiftelse Psalm och sång, vet jag att det bildspråket är vanligt även för nyskriven psalm i dag. Trots att de allra flesta inte har en susning om hur man i praktiken sköter ett jordbruk eller bekämpar barkborrar, så är många bilder hämtade just därifrån. Det beror förstås också på att de bibliska texterna har många referenser till sådd, skörd och växtlighet. 

Många svenskar kommer dessvärre inte längre i den branschen än till att vattna krukväxter. Det kan göra att texterna blir främmande för livet som pågår. Den samtida människans fingrar dansar oftare på mobilskärmen än är nedstuckna i jord och mylla. Jag tycker själv om psalmer med natursymbolik. Vem älskar inte En vänlig grönskas rika dräkt och andra sommarpsalmer? Jag säger inte att vi ska sluta väva in naturen i våra nyskrivna psalmer, tvärtom. Utmaningen är snarast att hitta ett bildspråk som inte romantiserar naturen utan utmanar vår relation till det levande som nu hotas att tas ifrån oss.

Förhoppningsvis blir remissperioden för nya psalmer ett tillfälle för upptäckter och funderingar kring varför vi ska ha psalmer över huvud taget. Det är ju inte självklart, men en gåva att vårda och fördjupa.

Susanne Wigorts Yngvesson,

professor i etik och snart aktuell med boken Att tolka psalm (Verbum)