Landsbygden ­behöver relationsbyggare

Det finns skillnader. Av någon svårbegriplig orsak har det blivit ett kontroversiellt påstående i Svenska kyrkan. 

Till exempel är det skillnad på att vara kyrka i en stad och på landsbygden. Vi behöver inte tycka om det, men staden fungerar enligt en kommersiell logik, där människor söker sig till sådant de gillar. Det innebär att församlingsarbete i hög grad handlar om att utveckla verksamhet. Ett bra koncept kan dra mycket folk på kort tid och verkligen bidra till att göra Guds rike synligt. I de större städerna är det både naturligt och rimligt att olika församlingar profilerar sig på olika sätt, så att de som gillar maxad liturgi vet vart de ska gå, precis som de som söker ett enkelt och vardagligt tilltal, eller helst sjunger till ackompanjemang av trummor och bas.

Så kan man inte arbeta på landsbygden eller i mindre städer. Även kyrkor på mindre orter har förstås sina profiler och utvecklar nya verksamhetsformer. Men det har en klart mindre betydelse för – i brist på bättre uttryck – hur levande församlingen är.

I stället stavas församlingsarbete på mindre orter relationsbygge. Relationer är ­givetvis viktiga även i städerna, men på en mindre ort utgör de på ett annat sätt förutsättningen för allt annat en församling kan tänkas vilja göra. Och som alla vet krävs det tid för att bygga upp relationer. Det kan ta en ny präst eller diakon många år att vinna tillräckligt mångas förtroende för att exempelvis kunna framgångsrikt utveckla församlingens gudstjänstliv. 

Detta perspektiv har saknats i diskussionen om personalbristen i delar av Svenska kyrkan. För det handlar inte bara om brist på personal generellt, utan om brist på en viss typ av (framför allt) präster och diakoner: Personer som känner sig kallade till det kanske mindre glamorösa, men oerhört vackra och djupt evangeliska arbetet med att över lång tid bygga upp relationer. Genom möten på byn, dop och begravningar, samtal med sörjande utföra det speciella arbetat att hålla samman en bygd som kyrkan under århundraden tagit ansvar för.

De strukturreformer som genomförts i Svenska kyrkan har knappast gynnat denna typ av arbete. Inte heller är det arbetsformer som direkt lyfts fram i utbildningar. Kanske just detta kunde vara ett fokus när man tänker vidare kring ett eventuellt snabbspår för prästutbildning. Inte för att landsbygdens ska behöva nöja sig med en andra klassens präster, men kanske för att kompetensprofilen ser lite annorlunda ut för den typen av jobb. Vi behöver fråga oss hur sådana människor formas, och i vilka miljöer.

I botten ligger den svåra frågan kring hur Svenska kyrkan tänker sig vara när­varande på landsbygd och glesbygd framöver. Det är lätt att se det värdefulla i att ofta som sista institution ”vara kvar” på sådana platser. Och ingen vill släppa territorialprincipen och tanken på att kyrkan ska finnas överallt. Men den närvaron förverkligas inte för att man ingår i ett pastorat med centrum långt borta och sporadiska nedslag av en anställd som saknar kontakt med människorna på orten.

Det vi nu saknar är en vision för kyrkligt liv där befolkningsunderlaget är litet och minskande. Det vill säga, en vision som inte innebär ”samma sak som ifjol, fast sämre”. Hur ser det liv ut som ska fylla de underbara kyrkorna på landsbygden som nu allt för ofta står tomma och stängda?