Hoppas att ingen har haft en trevlig jul

När företaget SSAB strax före jul uppmanade anställda att inte önska varandra god jul utan god helg blev det tack och lov en hel del diskussion. Var det inte en överdriven beröringsskräck? För mig faller ordet trevlig in i liknande kategori. När folk önskar mig en trevlig jul eller trevliga helger, som en omskrivning för god jul eller trevlig helg, är det något inom mig som brister. Det är den välkända ironiska ådran som brister ut i ett inre skratt. Inte ett skratt av glädje utan av det slags ironi som min generation har uppkallats efter: det distanserande skrattet. Det som akut monterar ett skyddsvärn mot intetsägande klichéer vars tungotal hotar att urgröpa mitt själsliv.

Av ren självbevarelsedrift försöker jag därför att undkomma ordet trevlig. Det är inte lätt. När någon önskar mig en trevlig jul görs det ju i all välmening och det är inte läge att säga: ”hördududu, lägg av med de där trevligheterna”. Likaså är det med kommersens ”Trevliga helger” när vi står inför ett av kristenhetens största mirakel. Nog kan plast-Jesus i sin krubba se idyllisk ut i skyltfönstrets blinkande neonljus, men inte ens massupplagor made in China är trevliga.

Tänk om herdarna hade svarat ängeln i julevangeliet: ”Vad trevligt”, när de fick höra: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Då hade vi anat att de inte hade fattat poängen. Eller om folket hade svarat Jesaja: ”Det låter trevligt”, när han profeterade om Fredsfursten. Eller om vi under julnatten hade sjungit ”Stilla natt, trevliga natt”. Ni märker hur trevligheten tunnar ut budskapet. Ibland har det skojats om detta, om att kyrkans anställda och sekulära svenskar i allmänhet hellre bekänner ”trevlig, trevlig, trevlig, är Herren Sebaot”, än låter sig utmanas av den obeskrivliga kraft som det heliga öppnar oss för.

Anledningen till min reaktion är det absurda i att ett så utslätande ord som trevlig förlöjligar mysteriet. Överdriver jag inte nu? God jul är väl lika mycket en kliché i så fall? Nej, det är inte samma sak. Att önska någon något gott stämmer väl med det kristna budskapet, men vad betyder det att något är trevligt? Det är att uttrycka sig ljumt, man önskar den andra varken det ena eller det andra. Inte ens för en sekulär svensk, som inte tror ett dyft på julevangeliets budskap, är trevlig helg därför något att rekommendera.

Men var kommer trevlighetens uttryck ifrån och varför är det så vanligt? En gissning är att användaren avser att vara utslätande, att man inte vill riskera att stöta sig med folk. Julen för den andra kanske inte alls är god utan fylld av ofrivillig ensamhet eller våld i familjen. God jul – och för all del även god helg – kan därför bli en påminnelse om något som inte alla har. En trevlig jul kan det däremot bli även för den som i sin ensamhet värmer upp en tub med julgröt för halva priset. Om vi önskar varandra en god eller till och med en välsignad jul drar vi in oss själva i en förpliktelse om att bidra till den goda julen för den som tillönskas en sådan. Med det trevliga har vi avkodat julen från uppfordrande generositet och kan rädda oss själva via ett distanserat milt leende.

Ordet trevlig är förstås inte ett negativt ord. Man är inte oförskämd om man beskriver en människa eller ett husdjur som trevlig. Tvärtom är det uttryck för att vederbörande är sympatisk och vänlig. I en etymologisk ordbok ges exempel på när ordet används, som i en skönlitterär bok från 1953: ”Tant Mina påminde mest av allt om en sällsynt trevlig mops” eller i en roman från 1968: ”Hon var rundnätt och trevligt ful, och hon hade kloka snälla ögon”. Ingen vill missunna någon att vara trevlig, men jag är rädd att för mycket trivsel skymmer sikten för den goda julen, för honom som är anledningen till att vi sjunger ”Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född”. 

Med dessa ord hoppas jag att ingen har haft en trevlig jul eller en trevlig helg, utan att den har varit god och välsignad. Nu har vi ett knappt år på oss att bejaka detta, men redan till påsk kan vi öva oss på att inte önska varandra en god eller trevlig helg.

Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik, Enskilda högskolan Stockholm