Blivande präster kan behöva en knuff ut i vida världen

2024 uppmärksammade vi Act Svenska kyrkans 150-åriga historia av internationella kontakter. 2025 kallas ”det ekumeniska året”. Det har gått hundra år sedan Nathan Söderbloms fredsprojekt Stockholms­mötet. Vår kyrkas moderna historia är präglad av insikten om att världen är större än Sverige och kyrkan är större än Svenska kyrkan. 

Men i nutiden vadar vi fram genom ­undergångsrubrikerna. Klimatet. Krigen. Populismen. Det går inte att värja sig mot alla mänskliga misslyckanden. Världen är ständigt närvarande men tycks ändå alltmer otillgänglig. 

När tillvaron är osäker är det enklast att söka sig till det som är nära, välbekant och tryggt. I teologisk forskning lyfter vi fram det småskaliga och lokala, de personliga berättelserna och unika erfarenheterna. 

På utbildningssidan läser stora grupper av studenter på distans hemifrån, gör praktiker och fältstudier i kyrkor på sin hemort, fördjupar sig i det redan bekanta. Jag är själv en del av den här utvecklingen. Det gör inte att den inte oroar mig. I autofiktionens tidevarv riskerar uppvärderingen av det partikulära leda till att vi till slut enbart riktar blicken mot oss själva. 

I den fortfarande färska utbildningsplanen för prästutbildningen, som antogs av kyrkostyrelsen förra året, nämns det som i förbigående att utbildningen ska ”ge utrymme för internationella och globala perspektiv”. Förutom det finns knappt några antydningar om att präster vigs till tjänst i en världsvid kyrka. Däremot har det tillkommit en helt ny rubrik: ”Personlig utveckling och andlig fördjupning”. Ambitionerna är naturligtvis goda. Med tanke på hur ofta en tilltagande individualism problematiseras i kyrkans sammanhang kan man ju ändå tillåta sig ett höjt ögonbryn. 

Blivande präster i Svenska kyrkan förväntas studera drygt fyra år på universitets­nivå. Bland det obligatoriska kursinne­hållet, återigen enligt den nya utbildningsplanen, är det bara kursen ”Svenska kyrkans tro och liv” som inte rimligen finns utanför Sveriges gränser. Bibelvetenskap, systematisk teologi, kyrkohistoria och praktisk teologi går däremot att hitta nästan överallt. Universiteten har utbytesavtal och CSN ger merkostnadslån för utlandsstudier. Även våra systerkyrkor i andra länder utbildar präster, om än på delvis andra sätt än vi. Ett effektivt sätt att utmana det dominerande fokuset på det som finns närmast oss vore att uppmana och hjälpa studenter att i högre utsträckning utnyttja detta. 

Universiteten har sin roll att spela. Men Svenska kyrkans biskopar och rekryteringsansvariga har också sin. Hur blir man behörig till slutåret på utbildningsinstitutet med hjälp av utländska högskole­poäng? Vem förklarar hur våra ekumeniska avtal fungerar och hjälper studenter som är utomlands att komma i kontakt med lokala församlingar? Var finns den lättillgängliga informationen om hur man söker stipendier för utlandsstudier? Var sägs det att förankring i Svenska kyrkan också betyder förankring i den världsvida kyrkan?

För den som redan har kunskap och resurser är studier utomlands en administrativ labyrint som däremot är fullt möjlig att ta sig igenom. För den som saknar tidigare utlandserfarenheter och inte av födsel och ohejdad vana navigerar i universitetsvärlden kan stöd och uppmuntran från kyrkans sida vara avgörande.

Det är viktigt för individen, men lika mycket för kyrkan. Långt hemifrån knuffar verkligheten på våra förgivettagna sanningar. Rollerna utmanas. Uppmärksamheten skärps. När bomberna faller och gränserna stängs behöver vi alla påminnelser vi kan få om att vi hör ihop med varandra. I undergångsrubrikernas tid måste vi som kyrka gemensamt lyfta blicken. Världen finns fortfarande kvar och vi är en del av den.

Det är betydligt viktigare än personlig utveckling. 

Karin Rubenson, präst och biträdande universitetslektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet