Varför har kyrkan vigslar?

Emma Audas dedikerar sin doktorsavhandling till kyrkan. Hon vill visa att det finns andra sätt att närma sig äktenskapsfrågan teologiskt än de vanligaste argumenten, som lett till låsta positioner i den utdragna diskussionen om huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ska viga samkönade par eller inte.

– Ett problem med diskussionen i dag är att de mest högljudda rösterna antingen kallar sig konservativa eller liberala. I båda grupperna finns det folk som säger att frågan är enkel. Min utgångspunkt är att frågan inte kan vara enkel, då skulle vi inte sitta här i dag.

Vad hon vill säga är att bra äktenskapsteologi inte kan vara konservativ eller liberal. Så fort vi identifierar oss som konservativa eller liberala kommer vi att säga saker för att stärka vår grupptillhörighet.

– Men vår grupptillhörighet ska vara att vi är kristna. Om vi i stället tar ett kyrkocentrerat perspektiv, då ställer vi oss mitt i dopets vatten, och med de glasögonen på oss kan vi se helt nya saker och hitta helt nya svar.

Men sin avhandling, Det heliga äktenskapet, vill hon bjuda in till samtal och utmana mycket av det vi tror oss veta om äktenskapet.

– Vad kyrkan har för äktenskapssyn är en helt annan fråga än vad kyrkan säger om ett visst sexuellt uttryck. Vi behöver ställa stora frågor om varför kyrkan välsignar äktenskap och tycker att äktenskap är en bra sak, varför äktenskapet är något som får oss att växa som kristna.

Hon har fått många aha-upplevelser på vägen. Man brukar säga att män och kvinnor kompletterar varandra, och att detta är en traditionell kristen syn på människan. Men den tanken är i själva verket modern, och talet om att könen kompletterar varandra dyker upp i äktenskapsteologin först under 1900-talet.

– Många tänker att det kyrkan i dag säger om förbundet mellan en man och en kvinna skulle vara väldigt enkelt: så här har kyrkan alltid sagt, det här är kyrkans lära. Men de facto har äktenskapet alltid varit ett samspel mellan kyrkans lära och olika influenser från samhället och andra kyrkor.

Audas har koncentrerat sig på tre stora teman: kärlek, kön och familj. Hon har velat studera äktenskapet ur ett kyrkocentrerat perspektiv och fråga sig vilka konsekvenser det får att kyrkan i någon mening är kallad att utmana sin omvärld. Vad är ett kristet äktenskap? Vad är det kyrkan säger om äktenskap som ingen annan säger?

– Nu har den stora frågan blivit om kyrkan ska viga samkönade par eller inte. Men jag menar att kyrkan – till skillnad från andra – skulle kunna säga: Du ska inte avguda ditt äktenskap. Du ska inte tro att det är där din lycka garanteras, du ska inte tro att det är där din yttersta trygghet eller din primära identitet finns. Den finns i relation till Gud.

Ta första Korinthierbrevets trettonde kapitel, Kärlekens lov, som ofta läses vid bröllop.

– Det är inget fel med det så länge man minns att det här är skrivet till en församlingsgemenskap om hur kristna ska älska varandra. De här orden kan läsas vid bröllop om man placerar in äktenskapet i kyrkans gemenskap. Här i församlingen ska jag formas till att lära mig kärlek, och äktenskapet är ett sätt att formas till att bli bättre på att älska och att se mina egna brister.

Hon menar att kyrkan ofta faller i gropen av själv predika en alldeles för romantisk kärlekssyn.

– Där är tvåsamheten väldigt inåtvänd och självcentrerad, och där överför man egenskaper från den kristna Guden till kärleken. Man säger att kärleken självklart är evig och villkorslös och osjälvisk. Sånt som vi har sagt om Gud har vi börjat säga om våra parrelationer.

Men det är inte vår partner som ska ansvara för vår lycka. Det är inte där vi ska ha vår trygghet.

– Det talar tidiga kyrkofäder mycket om. Deras kritik mot äktenskap och familjeliv handlar långt om ett varnande för illusionen om att man kan bli odödlig via sina barn eller att man kan bli tryggad genom sin familj. Det här gör ju att de som inte har en biologisk familj står utan samma skyddsnät. Så kan det inte vara i kyrkan.

Hon skulle önska att kyrkan också vågade säga att äktenskap kan handla om ganska konkreta saker.

– Kanske kyrkan vid vigselsamtalen skulle våga pusha lite och till exempel säga att vi tror på ett delat ekonomiskt ansvar. Kyrkan kunde utmana den romantiska tanken där bara känslor och parförhållande räknas, där det blir lite fult att tala om sådant som pengar innan man ska gifta sig.

En annan fråga som hon tar upp är uppdelningen mellan begärande och tjänande kärlek, och tanken att det på något vis ska gå att skilja åt sexualitet och kärlek också i ett äktenskap.

– Jag tror att många som har erfarenhet av att leva i en parrelation inte har så lätt att säga att det här hör till kärleken och det här hör till sexualiteten. Uppdelningen väcker frågor, och där kommer motsägelser fram. När är ett uttryck ett sexuellt uttryck? Kärleken mellan makar blir ju inte sexuell först i stunden man har sex.

Det har varit en aha-upplevelse för henne själv att inse att det att man känner längtan till sin partner inte är teologiskt irrelevant.

– Längtan och dragningen till en annan människa handlar djupast sett om vår längtan till Gud, lär de gamla kyrkofäderna. Vi kan känna en sund längtan till andra människor så länge vi vet att vår djupaste längtan får sitt svar i Gud.

Hon har också reagerat på det självklara upphöjandet av kärnfamiljen. Familjen relateras ganska sällan till en annan gemenskap, till kyrkans gemenskap.

– Familjen ska liksom leva för sig själv och kyrkan ger råd på avstånd. Målet är inte att vi ska sitta där, en massa lyckliga familjer sida vid sida i kyrkbänken. Om vi tar evangeliets radikalitet på allvar ska familjerna och församlingens gemenskap tjäna varandra. Det betyder att vem som hör ihop med vem blir mindre viktigt. I kyrkan är alla systrar och bröder.

Hon menar att det är viktigt att kyrkan aldrig bidrar till att någon som inte är en del av en kärnfamilj känner sig utanför. Det är en grundläggande trovärdighetsfråga.

– Om en frånskild, en änkling eller en ensamstående inte känner sig hemma i en församling är det ett stort problem.