Vissa har god hand med det obegripliga

Katedralerna är sedan länge platser för bildning och fördjupning. Så är det i Stockholm och Storkyrkan genom den uthålligt verkande Katedralakademin. Den har nu avsatt spår i tryck genom en antologi: Tradition, rättvisa och döden. Essäer om det obegripliga. Redaktör är domkyrkoteologen Normunds Kamergrauzis.

Föredrag hållna i Katedralakademin har omarbetats till artiklar varav Eskil Franck bidrar med två och övriga 15 skribenter med var sin: Anna Davidsson Bremborg, Bengt Brülde, Carl Reinhold Bråkenhielm, Teresa Callewaert, Göran Collste, Thomas Ekstrand, Carl-Henrik Grenholm, Ann Heberlein, Werner G Jeanrond, Karin Johannesson, Mattias Martinson, Ola Sigurdson, Peter Strang, Torbjörn Tännsjö och Niklas Ulfvebrand.

Bidragen domineras av representanter för akademiska ämnen som etik, filosofi och livsåskådningsforskning. Bokens syfte är att ta ”läsaren vidare i sitt sökande och pröva grundläggande frågeställningar om hur traditioner, rättvisan och döden kan förstås”. Dessa tre storord, som också ingår i titeln, återspeglar tematiseringen av artiklarna i tre avdelningar.

Karin Johannessons artikel ”Tradition och kritiskt tänkande” bidrar i den första avdelningen med såväl överraskande som uppfriskande referenser till begrepp som ”sockiplast” och ”marshmallow-creme”. I förhållande till andra i sammanhanget väl cerebralt och akademiskt tyngda artiklar, lyckas Karin Johannesson ta läsaren vid handen och balanserat bana väg i ett svårt och omfattande ämne.

Hon fördjupar insikten om hur vi riskerar att bortse från enskilda personers ”mångfasetterade traditionstillhörighet” och i stället tenderar att sätta förenklade etiketter på varandra. Utifrån detta resonerar Karin Johannesson sedan om kopplingen mellan syn på tradition, maktfrågor och enskilda personers och gruppers tolkningsföreträde.

För alla som deltar i den inomkyrkliga debatten tycks det här finnas många uppslag att ta i närmare beaktande. Också Thomas Ekstrands artikel om den fria viljan är värd att särskilt lyftas fram utifrån sin pedagogiska form.

Under rubriken ”rättvisan” är tveklöst Teresa Callewaerts artikel ”Rättvisa, religion och demokratisk kultur” den i sammanhanget mest övertygande genom att den lyfter den åtminstone sedan det utgående 1800-talet mycket väsentliga och komplexa frågan: ”Vad har egentligen religion och socialetik med varandra att göra?”.

Hon ger en mycket övertygande populärsammanfattning av egen forskning, exempelvis i den lättillgängliga diskussionen om förutsättningarna för kopplingen mellan religion och demokrati i miljöer präglade av långt driven normativ sekularism.

Jag hoppas att artikeln skulle kunna bli underlag för lärande och diskussion i vida sammanhang, i gymnasiets religionsundervisning såväl som i exempelvis kyrkomötets skilda nomineringsgrupper.

I avsnittet om döden övertygar särskilt Anna Davidsson Bremborgs ”Döden i det postsekulära samhället – ett sociologiskt perspektiv” genom att författaren tydligt och pedagogiskt lyckas koppla allmänna sociologiska resonemang till konkreta allmänmänskliga behov av begravningsritualer. Det gäller exempelvis den till synes motstridiga kopplingen mellan psalmer och borgerliga begravningar.

Också medicinaren Peter Strangs bidrag utifrån sin kliniska och forskningsmässiga erfarenhet av vård i dödens närhet är välskriven och balanserat berörande.

I boken som helhet finns stora skillnader mellan hur väl de olika artiklarna fungerar som utgångspunkt för den enskildes sökande och prövande. Frågan är också vad som menas med att boken skulle behandla ”det obegripliga”? Det obegripliga i boken tycker jag inte ligger i ämnena som sådana, utan ibland i genren.

Ett föredrag passar inte alltid att överföra till artikelform. Andra gånger ligger det obegripliga i bristande vana och förmåga att popularisera forskningsresultat, även hos väl etablerade forskare.

Det obegripliga kan kanske tyckas lockande hos de delar av den kulturella publiken som gärna låter sig förföras av just det genialt obegripliga. Mitt subjektiva urval återspeglar dock ett annat mönster: de författare jag lyft fram har på olika sätt en fot i akademin och en fot i det kyrkliga livet sådant det levs vid den pastorala basen, i församlingarna.

Detta övar alldeles uppenbart en driven akademisk forskare i att överföra det strikt akademiska till välskriven och tillgänglig essäistik. Genom sina många exempel på detta kan boken varmt anbefallas för läsning för en bred läsekrets.

Boken tillägnas Hans Ulfvebrand som ett tack för det stöd han visat Katedralakademin under sin tid som domprost. Vi hoppas att Katedralakademins vidare verksamhet också får en motsvarande dokumentation i bokform.

Fredrik Santell
Teologie doktor i kyrkohistoria, präst i Västermalms församling