Bilder av en kyrka som lever

När Göteborgs domkyrka renoverades för några år sedan uppkom en diskussion med kommunen.

Staden ville inte att några bilar alls skulle kunna köra fram till kyrkan, än mindre parkera där. Det skulle inte passa miljön med de grusade gångarna och alla planteringar.

Kyrkan å sin sida hävdade vikten av tillgänglighet för människor och transporter: det måste gå att köra fram till kyrkan. Det slutade med en kompromiss. Men överläggningarna blottlade en skillnad i perspektiv: yta kontra funktion; kyrkobyggnaden som en estetisk del av stadsbilden eller ett existentiellt och levande rum; museum eller kyrka.

I förra veckans KT fanns två viktiga nyheter som tangerar detta tema. Dels rapporterades om en viktig dom från Högsta förvaltningsdomstolen. Den rör Fliseryds kyrka och slår fast att altarringen som tagits bort då den inte längre används – ett slags ”museiföremål” – inte behöver ställas tillbaka igen. Domen har stor principiell betydelse då den slår fast att ”pastoratets vilja att utforma gudstjänsten […] väger tyngre än det kulturhistoriska värdet”. En kyrka är, med andra ord, något annat än ett museum.

Den andra nyheten var den om de unga konfirmandledarna i Frösö församling. Filip Schalin och Elin Elnerud är två av de ungdomar som nu rycker in som kyrkvärdar när de ordinarie inte kan vara på plats eftersom de tillhör riskgrupp.

Missförstå mig rätt – det är inte så att ordinarie kyrkvärdar 70+ ska uppfattas som inventarier som kan lyftas ut och ersättas. Men i deras välmotiverade frånvaro är det trösterikt att det finns andra som rycker in och tar vid. Gudstjänsten pågår och nya människor inbjuds att ta ansvar. Det är en vacker bild av en kyrka som lever.