Dags att domkapitlen och biskopen blir arbetsgivare

När Svenska kyrkan skiljdes från staten gick prästerna från att vara statligt anställda till att bli lokalanställda. Hur detta skulle påverka biskoparnas och domkapitlens möjligheter till tillsyn var oklart. Knappt tjugo år senare vet vi mer, och det är tid att se över anställningsformerna för präster och diakoner.

Kyrkans primära nivå är lokal och det finns skäl för lokal anställning. Den tydliggör ömsesidigheten mellan präst/diakon och församling och vikten av förtroendefulla relationer dem emellan. Men det finns också skäl som talar emot lokal anställning, inte minst när det gäller den episkopala tillsynen.

Alldeles efter det att Svenska kyrkan hade skiljts från staten nyåret 2000 skulle en församling norr om Göteborg anställa ny kyrkoherde. Den sökande som kyrkorådet önskade tillsätta förklarades obehörig av domkapitlet. Kyrkorådet tog inte hänsyn till det, utan utsåg sin kandidat ändå. Åt detta kunde domkapitlet ingenting göra. Prästen var ju lokalt anställd.

Den första prövningen av lojaliteten mellan kyrkans nivåer föll alltså inte särskilt väl ut. I stället lades en grogrund för en undran: Är Svenska kyrkan fortfarande episkopal? Det enkla svaret är förstås ja. Svenska kyrkan är episkopal eftersom det är en kyrka med biskopar.

Kyrkoordningen slår fast att kyrkans ”episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift”. Däremot kan man med fog undra över de reella möjligheterna för den episkopala ordningen, det vill säga biskoparnas och domkapitlens möjligheter, särskilt när det kommer till tillsyn av församlingar, präster och diakoner.

Med jämna mellanrum har anställningsformerna för präster och diakoner diskuterats. Skulle den episkopala linjen kunna stärkas om präster och diakoner hade sin anställning hos biskop och domkapitel?

En som uttalat sig i denna riktning är lundabiskopen Johan Tyrberg. Redan för snart två år sedan menade han att domkapitlen måste ges möjligheter att agera när kyrkoråd inte följer kyrkoordningen: ”Det räcker inte alltid med att vädja till församlingarna […] Jag tycker det är dags att utvärdera arbetsgivarereformen efter 2000 […] Jag tycker inte att vi har en optimal lösning” (KT, 2017-07-26). Hans förslag då var att åtminstone kyrkoherdarna borde bli anställda av stiften.

Inget har dock skett i denna riktning. I början av året slog Lunds domkapitel fast att en församling i stiftet felaktigt avskedat en kyrkoherde, varpå kyrkorådets ordförande svarade att domkapitlets beslut sakar praktisk betydelse: ”Det finns inga sanktioneringsmöjligheter gentemot oss, vi är självstyrande” (KT, 2019-01-03). Detta är förstås djupt otillfredsställande i en episkopal kyrka där ämbetslinje och förtroendelinje är tänkta att samverka.

Nu har frågan om tillsynen och anställningsformerna blivit än mer akut. I början av månaden nekade nämligen Datainspektionen stiftens domkapitel tillgång till känsliga personuppgifter, såsom uppgifter om sexualbrott, narkotikabrott, rattfylleribrott eller frågor om hälsa och missbruk. Myndigheten anser inte att sådana uppgifter ska hanteras av domkapitlen. Däremot får känsliga personuppgifter hanteras av arbetsgivaren (KT, 2019-04-03).

Skulle detta bli praxis omöjliggörs domkapitlens möjligheter till tillsyn. Ska den episkopala ordningen bevaras, krävs därför att domkapitlen blir arbetsgivare och som sådana kan hantera känsliga uppgifter om dem i vigningstjänsten.

Det är nu därför tid att agera i den riktningen. Fördelarna kan vara flera. Om biskop och domkapitel var arbetsgivare skulle inte bara tillsynen kunna garanteras. Dessutom skulle biskopens främjande funktion kunna utvecklas med möjligheter till mer strukturerad fortbildning, tidigare insatser vid konflikter eller omplaceringar vid behov. Det vill säga fler åtgärder än dagens avkragning.

Kanske kunde också utköpen stävjas, dels när präster felaktigt skiljs från sin församling efter konflikter med de förtroendevalda, dels präster som gång på gång köps ut från sina tjänster. Detta är ett slöseri av kapital: ekonomiskt, förtroendemässigt och personligt. En annan anställningsform kunde stävja detta. Domkapitlen köper inte ut någon.