De långa kristna ­perspektiven och vår samtid

Nyligen upptäckte jag ett lustigt sammanträffande. Det är nördigt men ändå: i förhållande till Uppsala möte 1593 är det lika många år mellan mottagandet av Martin Modéus som ärkebiskop 2022 och Sveriges förste ärkebiskop Stephanus mottagning 1164. Svensk ärkebiskopshistoria på 858 år sträcker sig alltså lika långt före reformationen som efter, närmare bestämt 429 år före Uppsala möte och lika många år efter. Det betyder att Sverige officiellt har haft katolska ärkebiskopar lika länge som evangeliskt lutherska.

Kyrkohistoriker som läser denna inledning har förmodligen redan fastnat vid påståendet att reformationen kopplas så starkt till just Uppsala möte 1593. Invändningen stämmer. Reformationen är en process som pågår under decennier, men det var 1593 som reformationen konsoliderades.

Om man vore lagd åt siffermagi hade man kunnat fråga vad detta sammanträffande egentligen betyder. Jag är inte lagd på så vis men frågan kan ändå ställas så här i början på ny ärkebiskopstid. När man tänker efter så är det ett häpnadsväckande långt perspektiv. Inte i jämförelse med kosmiska tidsåldrar men sett till den kristna kyrkans historia under Sveriges olika skiften. Det är klart att en kristen förståelse av världen sätter spår i filosofi, konst, kultur, musik, idéhistoria, vetenskap och samhälle. Spåren finns också i majoritetsbefolkningens självbild, som individer och som kyrka. Det går inte att föreställa sig hur världen hade sett ut utan det kristna – på gott och ont.

Frestelsen med så långa tidsperioder är att man räknar det kristna som så givet att man åker snålskjuts på historien och inte ser vad som riskerar att gå förlorat. Antagandet om det ”självklart kristna” påminner om den politiska valkampanjen 2006 som hade liknande undertoner av självklarhet. Socialdemokraterna lanserade kampanjen: ”Alla ska med. Så enkelt är det” som medvetet och provokativt kopierades av Moderaterna i samma valrörelse. Det var en underhållande politisk manöver från Moderaterna att avslöja Socialdemokraternas självbild: alla ska med säger alla som gör anspråk på vad alla borde anse – oavsett vad de anser. (Svenska Dagbladet, "Partierna som stulit varandras valslogans").

Alla är inte socialdemokrater och alla är inte kristna, men i vår kultur har båda satt djupa avtryck.

Ur ett snart niohundraårigt majoritetsperspektiv med svenska ärkebiskopar kan man av vana tänka att en stor majoritet tillhör det kristna, även de som tar avstånd från eller inte har en aning om vad det kristna står för. Teologiskt sett är det inte fel, frälsningen gäller hela världen. Men som kyrka blir det märkligt att inte mer aktivt förhålla sig till det ”postkristna” tillståndet. Kanske är det på lång sikt nyttigt för Svenska kyrkan att tvångsförflyttas ur sin självbild av majoritetskyrka och kultur, men under tiden borde Svenska kyrkan på olika nivåer satsa ännu mer på bildning än vad som redan görs – särskilt teologisk fördjupning och gudstjänstfirande.

Sveriges förste ärkebiskop Stephanus skulle kanske ha ett och annat att säga om han fick chansen över en fikastund med kollega nr 71 i ärkebiskopsämbetet? Stephanus fick uppdraget att skapa ordning och reda i ett nyligen kristnat land, inte minst kyrkorättsligt i en politiskt instabil situation. Modéus leder en kyrka i ett delvis avkristnat land i ett politiskt svårt läge. De övergripande frågorna skulle vara gemensamma men lösningarna radikalt olika. Även på 1100-talet handlade kyrkans angelägenheter om organisation och ekonomi utöver kontrollen av prästernas livsföring. Att missionera innebar inte endast att sprida evangeliet utan också om att ha tolkningsföreträde för det kristna.

Då, liksom nu, behöver kyrkan vara politiskt och ekonomiskt oberoende av det världsliga samhället – samtidigt som det behövs fingertoppskänsla för pragmatiska lösningar. Modéus har inte samma utmaningar med förrymda munkar, icke prästvigda eller mördare som utsåg sig själva till präster i det så kallade egenkyrkosystemet, men att rekrytera rätt folk till präster och diakoner skulle de kunna tala länge om. Liksom om frågan hur kristen tro kan leva i ett nykristnat eller avkristnat land.'

Susanne Wigorts Yngvesson,
professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm