Arvodesfrågan handlar om kyrkans identitet

Att Svenska kyrkan är demokratiskt styrd finns det all anledning att vara stolt över och det finns också en god teologi i det delade ansvaret. Men när Kyrkans Tidning den här veckan skriver om arvoden till förtroendevalda väcker det åtminstone två frågor: Dels om den totala storleken på Svenska kyrkans organisation för förtroendevalda och dels vad deras uppdrag har för karaktär.

Att Sveriges kommuner har vuxit fram i symbios med Svenska kyrkan syns på olika sätt, bland annat i sättet att organisera sina respektive förtroendevalda. Trots att antalet sådana har minskat i kyrkan under senare år genom sammanslagningar av församlingar är det dock fortfarande en övertung organisation. En av Sveriges minsta kommuner, Norsjö, har till exempel omkring 500 anställda och 27 leda­möter i kommunfullmäktige, medan Svenska kyrkans största pastorat har ­ungefär lika många anställda, men 47 ­ledamöter i kyrkofullmäktige. Mönstret går sannolikt igen på de flesta håll.

Det är värt att nämna det i sammanhanget, därför att det annars är ett vanligt argument i diskussioner om arvoden till förtroendevalda att det kommer att bli svårt att tillsätta alla poster utan sådana arvoden. Ett enkelt och naturligt första steg borde därför kunna vara att minska antalet förtroendevalda till mer rimliga nivåer. Sedan är det förstås fortsatt viktigt att få in rätt kompetenser inom exempelvis juridik och ekonomi bland dessa.

I Kyrkans Tidnings enkät framkommer det att arvoden till förtroendevalda förekommer i fler än nio av tio församlingar och pastorat. Att få ersättning för för­lorad ­arbetsinkomst bör vara självklart, ­eftersom det möjliggör möten på dagtid för människor i yrkesverksam ålder och det gynnar sannolikt kyrkan.

Att få arvoden för styrelsearbetet i sig är däremot inte lika självklart om vi jämför med övriga samfund i Sverige, där det normalt sett är en ideell insats. I den meningen illustrerar detta exempel rörelsen från statskyrka till fritt samfund, det vill säga vad Svenska kyrkans identitet är i dag. Tidigare har det också varit vanligt att arvodera bland annat körsångare i kyrkan, men med tiden har det blivit allt ovanligare. Kanske är det dags nu att gå samma väg med förtroendevalda.

I en av artiklarna lyfts särskilt frågan om ordförandearvoden fram, som ofta bygger på en betydligt större arbetsbörda än för övriga förtroendevalda. För att få lite perspektiv på de högsta beloppen ligger de strax under en halvtidslön, om vi jämför med medianlönen i Sverige förra året. Sett till hur de intervjuade bedömer sin egen arbetsmängd verkar arvodena därför inte orimliga.

Örebro pastorat är dock ett intressant exempel, där den gamla arbetsordningen har ersatts med en ny, som kräver en betydligt mindre arbetsinsats av kyrkorådets ordförande. Här finns det anledning för andra församlingar och pastorat att göra samma reflektion kring hur mycket arbete ett sådant uppdrag verkligen behöver innebära. Demokrati förutsätter inte ett eget deltagande i alla sammanhang, utan måste också kunna bygga på tillit och kontinuerlig dialog.

Jonas Lindberg,
biträdande kyrkoherde i Uppsala pastorat