Dags att prata om vad som händer efter pandemin

I radioprogrammet Spanarna i P1 brukar en panel på ett lättsamt och skarpsynt sätt försöka sätta ord på nutiden och där­igenom förutspå framtiden.

Om vi också här på Kyrkans Tidnings ledarsida ska försöka oss på något liknande kommer det den här veckan att handla om vad som kommer efter pandemin, när nu vaccinationerna har börjat och vi åtminstone kan ana ljuset i slutet av tunneln.

Den första spaningen handlar om våra sociala liv. Många av oss längtar tillbaka till de sammanhang där vi tidigare har fått möta människor, däribland kyrkan.

Men det är inte självklart att det gäller alla. Visst talas det om postcorona-fester, men kommer vi också att återvända till de mer långsiktiga engagemangen, som vi nu har gjort mer eller mindre långa uppehåll från?

Redan för 40 år sedan myntades uttrycket cocooning som ett sätt att beskriva hur vi skyddar oss mot omvärlden med hjälp av våra bostäder. Under pågående pandemi har det blivit den rådande normen, och undersökningar visar att många trivs så bra med arbete hemifrån att de kommer att vilja fortsätta med det även framöver.

Sedan länge upplever dessutom föreningslivet ett allt svagare engagemang, vilket också påverkar kyrkan.

Nu väntar vi på svaret om den utvecklingen har tagit ytterligare fart. I de fall där kyrkan har lyckats odla relationerna till sina församlingsbor väl under den här tiden kommer det dock sannolikt att bli lättare att återvända till den tidigare normaliteten.

Den andra spaningen handlar om stress och psykisk hälsa. Arbetsmiljöundersökningar inom kyrkan visar på en kluven bild.

En del grupper av medarbetare har känt hur stressen har sjunkit när verksamheten har gått på sparlåga. Här finns det säkert en längtan efter att äntligen få komma i gång igen, med förnyade krafter. Men en viktig fråga att ta med sig är vad som är en rimlig nivå, så att inte stressen åter får många att må dåligt.

I andra grupper av medarbetare har stressen i stället ökat. Arbetet med att gång på gång ställa om aktiviteter har varit slitsamt. Oro för att själv bli smittad eller för att andra ska bli det i den egna verksamheten har också tagit på krafterna.

Kanske är det så att det är först när det här är över, som vi kommer att upptäcka hur trötta vi verkligen är och då är det inte bara att trycka på startknappen igen.

Den tredje spaningen handlar om miljö­frågorna. Under 2020 minskade koldioxidutsläppen i världen med 2,4 miljarder ton, precis den minskning som behövs för att klara miljömålen.

I Sverige var nivån hela 28 procent lägre som mest. Ändå räcker det tyvärr inte på långa vägar till för att klimatet åter ska komma i balans.

Dessutom finns det en uppenbar risk att vi står inför samma mönster som efter finanskrisen 2010, då utsläppen efteråt blev mycket högre än tidigare, i ett försök att kompensera för det ekonomiska bortfallet.

Här skulle därför uppmaningen ”håll i – håll ut” behöva tillämpas framöver. Nu vet vi till exempel att många möten trots allt går att hålla digitalt i stället för att vi gör långa resor.

Men det behövs så många fler strukturella förändringar i vårt sätt att leva snarare än den panikbromsning som pandemin tvingade världen till.

Den fjärde och sista spaningen handlar om vad som har hänt med oss på djupet. Eftersom våra värderingar förändras långsamt kommer det förmodligen att dröja innan vi ser något svar på den frågan.

Det kan vara ett tecken på ökat förtroende att färre lämnade Svenska kyrkan under det gångna året och att fler sökte samtal med kyrkans personal.

Men det kan också vara typiska kris­reaktioner. Forskning visar dock att varje meningsfullt personligt möte med kyrkan har betydelse för människors relation och tro.

Också det är viktigt att ta med oss in i den framtid vi nu har börjat ana.