Hoppas jag haft corona

Jag har haft corona. Tror jag – sjukvården testar inte så länge som man syresätter sig själv. Men i drygt två veckor har jag tampats med de flesta av de kända symptomen: ett grustag i halsen, en järnhand runt struphuvudet, en griptång runt hjässan, en tryckpress över bröstkorgen, en trötthet som kommit och gott likt ett tidvatten, och som jag har frusit.

Tvärtemot vad diverse framgångsteologier försöker torgföra finns lidandet i hjärtat av flera religioner. I buddhismen utgörs själva grunden av insikten att allt är lidande. Inom judendomen är folkets prövningar i slaveriets Egypten, och frigörelsen därifrån, utgångspunkten. För kristendomen är långfredagens kors i centrum, som bild för och erfarenhet av lidandet. Det smärtsamma i tillvaron är alltså ingenting som tro och religion väjer för. Tvärtom – tron har ett språk för lidandet och Bibeln kallas ibland för tröstens bok.

Teologiskt kan corona betecknas som diaboliskt. Diabolos är grekiska, inte bara för djävulen, utan också för det ondas verk: det som skingrar, kastar och driver oss isär. Det som gör att det måste råda besöksförbud på landets äldreboenden, som försvårar påskens gudstjänster att firas och som tvingar brudpar skjuta på vårens bröllop.

I en tid av fysisk distansering och sociala avstånd behöver vi sådant som åter binder oss samman. Religion kan fungera så. Ordet religion har en oklar etymologi, men en populär tes är att begreppet hör samman med latinets religare, som betyder att återknyta eller förtöja. Religion som ett återknytande med varandra och ytterst också med Gud, och därmed en kontrast mot det som kastar och driver oss isär.

Kultur i olika former kan spela en liknande roll. När människor sjunger serenader nedanför gamla släktingars balkonger, spelar saxofon för grannarna från terrassen, från sin karantän livestreamar konserter eller återupptäcker musikens läkande krafter i hemisoleringen ensam med Spotify – då bygger de existentiella räddningsplankor som syftar till det helande som finns i gemenskapen och närheten.

Den tid vi nu går igenom – när ”konsten behövs mer än någonsin” som ”bevis för på att vi lever” som Andres Lokko skriver Svd (2020-04-03) – kan hjälpa oss ana, att den återseendets glädje vi nu längtar efter i djupet handlar om religion. Att åter binda oss samman, med varandra och med livet självt. I så fall har vi närmat oss något av påskens innersta mysterium.

Jag har haft corona. Hoppas jag – för om blir man så dålig som jag har varit utan att ens ha smittats av viruset, då är covid-19 verkligen något alldeles särskilt.