Kyrkan har långsiktig nytta av vårens omställning

Svenska kyrkan har under lång tid skapat ett förtroende i samhället genom sin förmåga att möta människor i krissituationer, men i coronapandemins spår har kyrkan också ifrågasatts och kallats osynlig. Den kritiken stämmer dock inte, enligt en färsk studie från Handelshögskolan i Stockholm.

Forskargruppen, däribland Erik Sjöstrand som också är ledamot i kyrkostyrelsen, pekar bland annat på det samarbete med Röda korset som har genomförts runt om i landet för att stötta människor i riskgrupper, och Jourhavande präst, som har sett en ökning på 50 procent i antalet samtal.

Ett annat exempel är opinionsbildning till stöd för människor som inte själva kan göra sig hörda.

Forskarna menar att det framför allt är två faktorer som ger kyrkan denna förmåga. Dels handlar det om organisatoriskt lärande, där erfarenheter från tidigare krissituationer återanvänds. Ett sådant exempel är hur delar av stödfunktionen Support migration under flyktingtillströmningen 2015 nu har kunnat omvandlas till Support diakoni.

Dels handlar det om en grundläggande förmåga till elasticitet, där kyrkan har förmåga att ställa om och ta hjälp av nya resurser. Här tycks kyrkans organisationsstruktur vara en hjälp, där nationell nivå och stiftskanslier har ett övergripande perspektiv samtidigt som det finns en hög grad av lokala initiativ på församlingsnivå.

Denna förmåga är viktig att ha i bakhuvudet när Kyrkans Tidning denna vecka berättar om den rapport som kyrkostyrelsen nyligen har överlämnat till kyrkomötet om pandemins konsekvenser för Svenska kyrkans verksamhet och ekonomi.

Det är bitvis bister läsning om förlorade intäkter 2021–2023 på hela 1,6 miljarder kronor. Men det är också en nykter och konstruktiv rapport med ambitionen att föra kyrkan så hel som möjligt genom en svår tid.

Till de större åtgärder som föreslås hör ökad administrativ samordning och digitalisering, men också en översyn av nuvarande stiftsindelning. Det sistnämnda hör förmodligen till det känsligaste med tanke på de långa anor som flertalet stift har. Men det skulle inte vara första gången i historien som stiftsindelningen ändras och med tanke på hur stora förändringar som redan har skett på församlingsnivå är det fullt rimligt att något sker också med stiften.

Kyrkostyrelsen konstaterar dessutom att kyrkan som helhet nu behöver fundera över prioriteringar och arbetsformer. Det handlar om vad som bör bevaras, vad som bör lämnas och vad som behöver erövras. Det är både klokt och vackert uttryckt.

Det är här kyrkans förmåga till organisatoriskt lärande och elasticitet kan komma till god användning också internt. De omfattande omställningar som vi alla har behövt gå igenom den här våren är nämligen ett gyllene tillfälle att utvärdera just vad som är värt att bevara, respektive lämnas eller erövras.

Här gäller det alltså inte att så snart som möjligt försöka återställa allt till vad det var innan pandemin bröt ut, utan att i stället försöka ställa de rätta frågorna: Vad har vi saknat och vad har vi insett att vi kan leva utan? Vad blir de långsiktiga effekterna av om vi slutar med en viss verksamhet? Vad har vi lärt oss om oss själva och vår omgivning, som kan bidra till nya sätt att organisera arbetet?

Om vi lyckas svara på dessa frågor har vi tagit viktiga steg mot framtiden.

Jonas Lindberg