En större bild av kyrkans jämställdhet

Förra veckans kyrkomöte uppdrog åt kyrko­styrelsen att arbeta fram en strategi för en jämställd kyrka, i enlighet med förslaget i motion 2022:64. Beslutet är utmärkt. Och det ligger i linje med den genuskonsekvensanalys jag själv föreslagit i min senaste bok, Kompass framtiden (Verbum 2022).

Jämställdhet borde vara en självklarhet som följer av en kristen människosyn. I ­yrkeslivet är det inte bara en fråga om rättvisa utan om hållbarhet och kvalitet. Det gäller för alla organisationer, vilket motionärerna också påpekar.

I motionen föreslås bland annat att ”tillförsäkra kvinnor fullt och faktiskt del­tagande och lika möjligheter till ledarskap på alla beslutsnivåer i det politiska, ekonomiska och offentliga livet”. Orden, som är hämtade från FN:s globala vision, är angelägna på flera håll i världen och i samhället. Just i Svenska kyrkan har vi kommit långt i det här avseendet.

På sätt och vis är det logiskt att det var i år som kyrkomötet biföll en motion om jämställdhet. I år är det 25 år sedan Christina Odenberg som första kvinna vigdes till biskop i Svenska kyrkan. Sedan dess har mycket hänt med jämställd­heten i Svenska kyrkan. I dag är en tredjedel av landets biskopar och en tredjedel av domprostarna kvinnor. Även om det är en bit till 50/50 har utvecklingen gått relativt fort. Det är välkommet. Och att kyrkan i Antje Jackelén fick en kvinnlig ledare drygt sju år tidigare än Sverige fick en kvinnlig statsminister understryker kyrkans hoppfulla utveckling.

Dessa framsteg innebär också att man behöver specificera vad Svenska kyrkans jämställdhetsutmaningar består i. Att i dag hävda att kyrkans jämställdhetsproblem endast avser kvinnors möjligheter är begränsande. Även om det fortfarande finns att göra på det området, får man inte förbise att kyrkan också har en annan stor utmaning som kräver ett bredare genuskonsekvensarbete.

Statistiken talar ett relativt tydligt språk (siffrorna är hämtade ur: ”En bit kvar innan kyrkan är jämställd”, Kyrkans Tidning, 9/2021).

89 procent av dem som arbetar med diakonala uppgifter är kvinnor.

85 procent av dem som arbetar med pedagogiska uppgifter är kvinnor.

I arbetet med de kyrkomusikaliska uppgifterna är kvinnor i majoritet.

Jämställdhet borde vara en självklarhet som följer av en kristen människosyn.

I arbete med administrativa uppgifter är kvinnor i majoritet.

Bland präster är kvinnor i majoritet.

Bland kyrkomötets ledamöter råder i stort sett jämvikt mellan könen, dock med en liten övervikt för kvinnorna som utgör 131 av de 251 ledamöterna (52 procent).

Männen är i majoritet bland anställda inom mark- och fastighetsförvaltning.

När det gäller de högre tjänsterna är männen alltjämt i majoritet. Endast en tredjedel av biskoparna och domprostarna är kvinnor. Detsamma gäller för kyrkoherdarna. Detta är naturligtvis bekymmersamt, men det går åt rätt håll.

Å andra sidan har det yttersta ledarskiktet på kyrkans nationella nivå de ­senaste åren uteslutande bestått av kvinnor: ärkebiskop, generalsekreterare, ­biträdande generalsekreterare, kyrkosekreterare, kyrkostyrelsens förste vice ordförande, kyrkomötets ordförande. Så när som på ärkebiskop är den fördelningen ännu ­intakt.

Dessutom är det fler kvinnor än män som deltar i kyrkans gudstjänster och verksamheter. Bland barn som döps är det i stort sett hälften flickor och hälften pojkar. Men redan vid konfirmationen förändras fördelningen: 58 procent flickor och 42 procent pojkar. Tendensen förstärks ytterligare bland de unga konfirmandledarna: 65 procent flickor jämfört med 35 procent pojkar. Och bland anställda inom kyrkans profilutbildningar är siffrorna 71 procent kvinnor jämfört med 29 procent män. Det är uppenbart att något i det kyrkliga tilltalar kvinnor i högre utsträckning än män. Därmed blir en angelägen fråga hur vi kan tillgängliggöra kyrkans tro och liv också för pojkar och män.

Motionärerna menar att det inte räcker ”med att lägga fram statistiken inom ramen för jämställdhetsarbetet, vi behöver utöver det även analysera siffrorna på ett adekvat sätt för att kunna ställa de rätta frågorna.” När man gör det förstärks dock bilden. Häromåret genomfördes en extern granskning av Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Stora skillnader fanns mellan manliga och kvinnliga studenter. Drygt 40 procent av kvinnorna var nöjda med sin utbildning, jämfört med bara knappt 20 procent av männen. Manliga studenter var klart mer missnöjda än sina kvinnliga kurskamrater: 60 procent av männen ansåg att deras utbildning i låg grad hade gett tillräckliga och relevanta kunskaper, jämfört med 33 procent av kvinnorna. De utredande konsulterna slog vidare fast att den ojämna könsfördelningen inom kyrkans yrken gör att ”kyrkans tilltal riskerar att bli alltmer enkönat” (Utvärdering av profilutbildningarna på SKUI 2014–2019, Enheten för forskning och analys, 2020, s. 80).

I motionen står: ”Om Svenska kyrkan ska vara en psykosocialt hållbar arbetsplats och lyckas attrahera arbetskraft för framtiden måste vi ha en långsiktig strategi vad gäller jämställdhetsarbetet som täcker alla led från styrning och ledning ner till det operativa arbetet på församlingsnivå”. I detta är det enkelt att hålla med motionärerna. Men för att lyckas med det behöver man höja blicken. En hel del tyder på att den jämställdhetsutmaning som kyrkan står i är större än den som motionärerna har identifierat.

Redan 2017 föreslogs i en tidigare motion (2017:26) just en bred kartläggning av könsfördelningen bland kyrkans anställda, förtroendevalda och engagerade i verksamheten. Syftet var att finna strategier för en utjämning mellan könen. ­Motionen avslogs. Istället har kyrkostyrelsen nu fått motion 2022:64 på sitt bord. Hoppas de lyfter blicken och vågar se den större bilden.