Folkhälsan drabbas när kyrkan ställer in verksamhet

Det är naturligtvis för tidigt att utvärdera Sveriges hantering av coronapandemin. Men det kan vara på sin plats att försiktigt börja fundera över kyrkans agerande påsken 2020.

Det är uppenbart att Svenska kyrkan har gjort digital och diakonal succé. Genomslaget har varit brett för delar av kyrkans omställningar. Ärkebiskop Antje Jackelén har gjort en storartad insats och synts i alla upptänkliga medier och kanaler. Lokalt har diakonal uppfinningsrikedom manifesterats och kommunicerats.

Detsamma gäller kyrkans digitala närvaro med andakter, gudstjänster, bönestunder, sångstunder för barn, kyrkoårsrelaterad pausgympa
etcetera.

Kreativiteten har flödat och många människor har hittat in genom kyrkans ”digitala kyrkportar”, som Antje Jackelén uttrycker saken till nyhetssidan Techarenan news. Fler än vanligt vad det verkar. Många präster vittnar om fler visningar på nätet än besökare i de vanliga gudstjänsterna. Det bekräftas också av ärkebiskopen.

Stilla veckans sju gudstjänster från Uppsala domkyrka sågs av 17 300 personer; väsentligt många fler än vad som brukar sitta i kyrkbänkara. Myndigheten för stöd till trossamfund konstaterar också att samfunden gjort sitt bästa i omställningen från öppna samlingar till digitala sändningar (KT 2020-04-17).

Men samtidigt som nya människor uppenbarligen har hittat till kyrkan på nätet är det många ur kärntrupperna som frustreras över läget. Flera hör av sig till KT och uttrycker besvikelse över retoriken att kyrkan inte ställer in utan ställer om. Den hurtiga sloganen riskerar att dölja det faktum att väldigt mycket kyrklig verksamhet – den allra mesta – faktiskt ställs in.

Det talas för lite om de svårigheter, förluster och den ensamhet som detta innebär för många. Dels eftersom många inte är så digitala som vi ibland vill tro. Dels då mycket av kyrkans poänger och bidrag handlar om sådant som kontrasterar mot det digitala: fysiska möten och gemenskaper. Det är väl ingen slump att det är en måltid i centrum för kyrkans tro och liv?

Predikoturerna i Sveriges två största städer präglas genomgående av ordet INSTÄLLT (gärna i versaler). Som denna sida tidigare påpekat känns det konstigt att kyrkan ställer in sin kärnverksamhet när världen drabbas av kris. Alldeles särskilt eftersom Folkhälsomyndighetens rekommendationer om färre än femtio besökare och social distansering, utan större svårigheter, borde kunna följas.

Dessutom eftersom statsepidemiolog Tegnell upprepade gånger poängterat det värdefulla i att de verksamheter som kan fortgå – såsom skolan, ungdomsidrotten och de öppna biblioteken – också fortsätter. Det bidrar till den uthållighet som mycket av strategin nu handlar om. Kyrkans gudstjänst borde kvala in bland dessa verksamheter.

Den uppenbara frågan varför gudstjänstlivet ställs in är fortfarande obesvarad. Den blir dessutom alltmer brännande i takt med att flera internationella forskare berömmer Sverige för att ha ”hållit huvudet kallt”  och det kloka i att ”öppna samhället och lita på människorna”.

Frustrationen och irritationen bland kyrkfolk är påtaglig. Precis som osäkerheten bland personalen, som firar gudstjänster som man inte får bjuda in till eller berätta om. Vad hände med den offentliga folkkyrkan och vart tog missionsbefallningen vägen?

Nuvarande kyrkliga strategi är inte hållbar. Det vore att föredra att man höll sig till rekommendationerna och påminde sig om att folkhälsa är mer än smittskydd.