Kris leder till Kristus

Mer än något annat är det ett krisernas år vi lämnar bakom oss. Kris stavas med K: krig, klimat, kriminalitet, kostnadsökningar. Till allt detta kommer, för kyrkligt intresserade, Kirill, patriarken i Moskva. Många bedömare menar att flera av kriserna kommer bli värre innan de blir bättre. Det är lätt att bli uppgiven.

Men på tröskeln mot jul och ett nytt år är det viktigt att inte bara se hoten. Också kraft och kapacitet stavas med K. Precis som kyrkan. Kanske kriserna kan öppna möjligheter för kyrkan. Allitterationerna
för tankarna till biskop Bertil Gärtners herdabrev till Göteborgs stift från 1971: Kris leder till Kristus. Det finns sådant som tyder på att den titeln faktiskt stämmer. Inte sällan leder prövningar fram mot nya perspektiv och vägar. På det personliga planet är det många som har erfarenheter av att kaos är granne med Gud, som Stagnelius diktade.

På snarlikt tema berättade nyligen före-tagaren Joachim Berner om den yrkesmässiga krasch inom medievärlden som han upplevde i början av 2000-talet. Krisen ”öppnade upp för den gudstro, som jag tidigare skämts för. Efter alla år kan man väl säga att jag ’kom ut ur sakristian’” (SvD 11/12). Och Berner är inte ensam. Den här julen tycks fler vara på väg ut ur sakristian.

Särskilt noterbart är att två av de mer namnkunniga gör sina uttåg i Dagens Nyheter. Dagens Nyheter har annars ofta antagit en antireligiös roll i kulturdebatten, med röster som Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius och Olof Lagercrantz. Två välkända historiska exempel sticker ut. Dels när DN:s ledarsida avskaffade djävulen 1909. Dels när Olof Lagercranz tog heder och ära av den förolyckade Dag Hammarskjöld och hans postumt utgivna andliga
skrift Vägmärken 1963. Mats Svegfors har i sammanhanget utnämnt Lagercranz till ”det sekulariserade Sveriges överstepräst”, och hans predikstol var allt som oftast Dagens Nyheter.

I ljuset av det är det intressant att lyssna till de röster som kommer från tidningens kulturredaktion den här julen. I början av månaden initierade journalisten Kristina Lindquist ett samtal om tro och tillhörighet i Dagens Nyheter. En debatt som teologen Karin Rubenson följer upp i den här veckans KT.

Men Dagens Nyheter rymmer fler röster på väg ut ur sakristian eller till och med röster på väg upp i predikstolen. Häromveckan skrev tidningens kulturchef, Björn Wiman, om tro som tillhörighet och förtröstan, snarare än övertygelse och förvissning:

”För egen del kan jag, född i ett hem så sekulariserat att jag inte ens döptes som barn, i dag bära ett kors kring halsen. Inte för att jag har ’sett Gud’ eller tror mig kunna bevisa läran om Kristi uppståndelse, utan för att korset är ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det som jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld. När jag går i kyrkan läser jag numera med i trosbekännelsen och Vår fader, inte för att jag underkastar mig varje ord, utan för att jag upplever själva utsägandet av dem som meningsfullt. Jag tar nattvarden med en känsla av andakt, inte för att jag förnuftsmässigt omfamnar konsubstantiationsläran utan för att ritualen gör mig till en del av en gemenskap som jag saknar i det övriga samhället, och när jag får möjlighet att tala i kyrkan om olika ämnen gör jag det med en känsla av att lokalen och sammanhanget gör andra tankar och ett annat språk möjligt.” (11/12)

Dagens Nyheter rymmer fler röster på väg ut ur sakristian eller till och med röster på väg upp i predikstolen. 

I samma Dagens Nyheter, bara dagar senare, skrev krönikören och programledaren Hanna Hellquist med anledning av årets debatt om skolornas Luciafirande. Hellquist berättade att hon vuxit upp utan tro och att hon lever utan en tro. Men att hon bär på en längtan. En längtan efter en sådan plats som kyrkan är; en längtan efter att kunna tro. Under rubriken ”Jag saknar skolans luciamorgon så mycket att jag kan börja gråta” skrev hon:

”Jag har inga traumatiska luciaminnen från skoltiden, tvärtom så minns jag det som att hela skolan samlades i en märklig vapenvila, och att den varma gemenskapen i den nedsläckta matsalen på luciamorgonen gjorde att till och med de störiga killarna höll käften när luciatåget gjorde entré, och jag har för mig att vi alla sjöng med […] Vi slängde ut ritualerna med religionen och jag saknar dem. En vacker dag ska jag våga mig in i värmen igen” (13/12).

Det är i en mörk tid som vi i år firar jul. Men också i en tid när flera mogna röster talar om tro. Till och med i Dagens Nyheter. Det är hoppfullt. Som att kris, trots allt, leder till Kristus. Och kyrkans roll är densamma som varje annan jul: att lyssna på rösterna och peka på ljuset, på Honom som föds in i vårt mörker.

Natten är dagens mor, diktar Stagnelius vidare. Och han har nog läst texten ur Jesaja som vi varje jul läser i kyrkan:

”Natten ska vika där ångest nu råder.

Det folk som vandrar i mörkret

ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land

strålar ljuset fram.

[…]

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.”

God jul och gott nytt år!