SOS – en text som blir till ett Waterloo

I lördags (2020-05-16) blev Abbas Waterloo, i brittisk tv, framröstad till det bästa Eurovisionsbidraget någonsin. Detta rapporterar Svenska Dagbladet, som samma dag publicerar en debattext av Abba-Björn. Den texten kommer knappast att gå till historien som den bästa någonsin, vare sig för Björn Ulvaeus eller för SvD.

Ulvaeus tar sitt avstamp i det obehagliga ”när religiösa röster i debatten sällar sig till den vetenskapsfientlighet som kännetecknar populister”. Men hans måltavla är inte någon vaccinfientlig antroposof eller ett blodtransfusionsskeptiskt Jehovas vittne eller ett chakraövertygat medium eller ens en ordentligt högervriden evangelikal trumpian. I stället är det – en smula överraskande – docenten i kyrkohistoria Joel Halldorf.

Ulvaeus text, där han vänder sig mot två av Halldorfs kulturkrönikor i Expressen, väcker en rad frågor, inte minst om hans syn på teologi som verksamhet och vetenskap.

Björn Ulvaeus är hedersdoktor vid Linnéuniversitetet i Växjö. Låt oss leka med tanken att han i stället promoverats vid ett äldre universitet med medeltida rötter, till exempel i Lund. Då hade Ulvaeus upptäckt att vid promotionen var ordningen den att den teologiska fakulteten gick allra först som representant för de högre vetenskaperna, följd av de juridiska och medicinska fakulteterna. Kanske hade en sådan promotionsordning förvånat Ulvaeus, eftersom det underliggande i hans text genomgående finns en distinktion mellan religion och vetenskap. Som om dessa automatiskt skulle stå i kontrast till varandra.

Men den medeltida promotionsordningen speglar universitetens historia i vår del av världen – ja, den återger synen på vetenskap. Den kristna tron i vår kultursfär har ingenting med ”vetenskapsfientlighet” att göra. Tvärtom. Universiteten tillskapades för att kyrkan behöver lärdom. Inte bara av teologisk art utan även filosofisk, litterär och naturvetenskaplig. Skolor tog form för att människor ska kunna läsa sin katekes, psalmbok och bibel, men också för att de skulle kunna läsa och konversera om allt slags lärdom. Naturvetenskapen som projekt förankrades i tron på en skapargud vars ordning och intention, mening och mål sökarljuset fixerades vid.

Professor Bengt Kristensson Uggla har påpekat att ”våra kunskapsinstitutioner faktiskt växt fram i skuggan av Europas kloster, katedraler, katekesförhör och (missions)kapell – och att våra kunskapspraktiker i samtiden tagit form av denna förhistoria” (Signum, 2017, 3). Av detta faktum märks ingenting i Ulvaeus text. I stället tycks han likställa religiös tro med ”vidskepelse, dumhet och okunskap”.

Dessutom slås man av en viss diskrepans mellan vad han säger och vad han gör. Å ena sidan strider han för ”rationalitet” och ”expertis” och drar en lans mot ”vetenskapsfientlighet”. Samtidigt känner han sig fri att utan att tveka ta sig an gigantiska teologiska områden såsom teodicéproblemet, den epistemologiska frågan om kunskap och uppenbarelse, frågeställningar om religionernas uppkomst och trons natur. Bland andra. Dessa ämnen har sysselsatt skarpa tänkare under tusentals år, och Ulvaeus rapsodiska förhållningssätt till dem framstår inte som särskilt ”vetenskapligt”.

Avslutningsvis kan man notera att spännande teologiska samtal tar form i skuggan av pandemin. Det är inte märkligt eftersom existentiella frågor väcks i utsatta lägen. Så har också tidigare skett, till exempel i samband med jordbävningen i Lissabon 1755 som gav upphov till en debatt om teodicéproblemet. Den senaste tiden har bön och bönhörelse varit på tapeten i den svenska debatten. Och nu alltså Ulvaeus inspel.

Dessvärre, för debattens skull, blev Ulvaeus textförfattande den här gången till ett slags Waterloo.

Jonas Eek