Sorgesamtal behövs för bearbetning

Den som möter människor i sorg vet att ­sorgen behöver bearbetas. Det kan ske på olika sätt. Men den som drabbats av en förlust behöver få benämna det som är smärtsamt och ge ord åt saknaden bakåt och oron framåt. Kanske till och med ­ilskan inför tillvarons förutsättningar. Obearbetad sorg gör det svårt att gå vidare. Undanstoppade och nedtryckta känslor blir energiläckage som komplicerar processen framåt. 

Behovet av att bearbeta sin sorg finns inte bara hos enskilda utan också hos ­organisationer. Svenska kyrkan är en folkkyrka som de senaste decennierna har drabbats av stora förluster. Ta konfirmandstatistiken som exempel. Under min levnad har den förändrats dramatiskt. När jag föddes (1970) konfirmerades 81 procent av landets 15-åringar. När jag själv gick och läste (1984) var andelen 70 procent av årskullen. När min äldste son konfirmerades (2016) var det ett minoritetsval som knappt 27 procent av 15-åringarna valde (vilket motsvarar 42 procent av de kyrkotillhöriga 15-åringarna). De senaste tillgängliga sifforna (2021) visar att tappet fortsätter: 24 270 konfirmander, vilket motsvarar 20 procent av totalen och 36 procent av de kyrkotillhöriga 15-åringarna.

Liknande sifferexercis går att göra på område efter område. Siffror som visar hur kyrkan tappat mark. Det är alldeles uppen­bart att sådana förluster leder till sorg hos många inom kyrkan. Konstigt vore väl annars?

I dagens tidning skriver Sven ­Thidevall en teologisk essä som avslutar artikel­serien om Svenska kyrkans väg mot att bli en folkkyrka i minoritet. Thidevall skriver om befrielsen att lämna det som varit, men också om det smärtsamma i förlusterna för folkkyrkan. Han pekar på vikten av att se sanningen och erkänna förlusterna. 

Den intressanta frågan blir vad vi gör av vår sorg. I stället för att fastna i det som varit eller älta det som inte blev gäller det att bearbeta det som förlusterna gör med oss. Då kan man ta ut riktningen framåt. Som i vilken sorgeprocess som helst. Annars finns risken att den obearbetade sorgen tar sig andra uttryck. 

Ibland möter man attityder i kyrkan som antyder att människor bär på obearbetad sorg. Sådan sorg riskerar att bli till energiläckage som hämmar utvecklingen. I ­boken Kompass Framtiden (Verbum 2022) exemplifierar jag med några möjliga reaktioner som jag ibland tycker mig se: 

● Några uppvisar apatisk uppgivenhet. Allt är kört och ingenting spelar någon roll. 

● Andra kan bära på en illa dold skadeglädje. ”Vad var det jag sa?”

● En tredje respons kan vara den strategiska egoismen, som bara ser till den egna positionen och kör på så länge det går. 

● En fjärde väg är isolatets. Det egna sammanhanget är sig själv nog, men man har gett upp helheten om det så är grannförsamlingen, stiftet eller kyrkans nationella nivå.

● En annan reaktion är förnekelsen. Inga problem erkänns, utan man är ständig optimistisk.

● Ytterligare en reaktion är ilska. Alla andra är idioter.

● Ett sjunde svar är den bottenlösa tröttheten. Man dräneras på kraft trots att man knappt får någonting gjort. 

Men kyrkan är hoppets bärare. Därför bör det finnas andra vägar för att tackla förluster och det förändrade läget. 

Sorgesamtal och sorgebearbetning kan vara sådana vägar. Sven Thidevall uppmanar oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt: ”Visst får vi sörja dem som inte kommer, men vi ska inte glömma att se och glädjas över dem som faktiskt kommer. I statistiken finner vi inget hopp. Men nära evangeliet och i mötet med människor kan Guds rike glimma till. Det ger hopp.”