Tänk om lucias kris är kyrkornas möjlighet

Kanske var jag själv skyldig till att nedkalla onda makters påverkan över luciatraditionen när jag i söndags på en luciakonsert felaktigt råkade sjunga ”alla himlens änglar sjunga, de från jorden kommit ner”. Ett är i alla fall säkert: det vilar en förbannelse över ljushögtiden nummer ett.

På ett sätt är det en av kyrkans mest folkliga högtider. På ett annat en av samhällets mest kristna folkfester. Det är lika säkert att lucia är ett kristet helgon som att lussandet kan ske på jobbet, i skolan och på stadens torg utan att för den sakens skull betraktas som religionsutövning. 

Alla och ingen äger lucia, som högtid betraktad är det ett sådant hopkok av ­seder att ljusfesten också varje år blir måltavla för kulturkrig. Ett år var det tabu med barn i pepparkaksdräkter. Ett annat var pojkarnas rätt till kronan det svenska samhällets största kamp. På senare tid har framför allt bruket att rösta fram skolans eller ortens lucia kommit att stämplas som ”sunkigt” och ”omodernt”.

Antingen tycker verkligen tonårstjejer Sverige runt att det är obehagligt att tävla i vän karisma och vacker sång – eller så har själva ifrågasättandet av dessa premisser gjort dem mindre villiga att ställa upp.
Visst finns det undantag – som Täby ­musikklasser som i år firar 40 år med ett ­luciatåg på hela 400 personer. I Boxholm har man också lyckats väcka ett luciatåg som tvingades till dvala i fjol när ingen anmälde intresse att medverka. Lösningen där verkar ha varit att lotta fram lucia i stället för att rösta. 

Men på senare år har det varit regel att svenska lokaltidningar rapporterar om en besynnerlig kris: för få anmälningar till lokala luciatåg gör att de måste ställas in. I både små bygder och stora städer larmar lokaltidningar om bristande intresse. ­Lionsföreningar och andra arrangörer vädjar om tjänstvilliga tärnor. Men allt för få är villiga att axla den stackars sicilianska ljusdrottningens ansvar. 

Och vad kan och borde kyrkorna göra åt det?

1. Nätverka mera. På första advent rapporterade så gott som varje svensk lokaltidning från julmarknader landet över. När ortsbor går man ur huse borde det vara en självklarhet att Svenska kyrkan också närvarar för att påminna om att Guds hus också är varje människas. Ändå är reportagen som vittnar om någon församlings närvaro i absolut minoritet. Ska luciatraditionen hållas levande kan kyrkorna behöva kavla upp ärmarna och nätverka mera med sitt samhälle. 

2. Satsa på ungdomskörer. En ort där en svenskkyrklig församling har en levande ungdomskör borde inte kunna hotas av för få intresserade, vare sig lucia ordnas i egen eller annans regi. Kyrkorna har sång­vana, engagemang och ungdomar – låt det komma fler än gudstjänstbesökarna till del. 

3. Gör lucia till ett diakonalt redskap. Act Svenska kyrkans luciakampanj är vid det här laget ett välbekant inslag för församlingarna. I stället för att låta kampanjen stanna vid kollektvädjanden och inbetalningskort på anslagstavlan, gör församlingens lucia till ansiktet utåt för kampanjen. Om lokala företag, äldre­boenden och föreningar vet att de kan kontakta kyrkan för att boka ett luciatåg kan också kyrkan göra sitt globala, ­diakonala ansvar mer synligt. 

På få platser äger kyrkan privilegiet att vara lokalsamhällets samlande punkt. Det betyder inte att sådana platser slutat att existera eller saknar betydelse, men nog att kyrkan behöver ägna sig mer åt uppsökande verksamhet. Lucia är som klippt och skuren för jobbet – hon är avväpnande, folkkär och sprider i de flesta fall glädje, och i de bästa fall evangeliet, till platser som kyrkan annars inte når.

Därför kan det vara värt att ta luciakrisen på allvar.

Fanny Willman, ledarskribent