Traditionen Alternativ jul fortsätter efter 54 år

1968 var året då vänsterglada studenter på det anrika Sorbonneuniversitetet i världsstaden Paris höjde upprorsfanan mot bristen på solidaritet i samhället. Det var året då det urskillningslösa kriget i Vietnam mötte ett alltmer hårdnackat motstånd genom ständigt återkommande demonstrationer. Det var året då morden på den orädde jämlikhetskämpen och människorättsaktivisten Martin Luther King och presidentkandidaten Robert Kennedy ägde rum i ett splittrat USA. Det var året då Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien och då vårt eget land kände av detta internationella vinddrag genom kårhusockupationen av Stockholms universitet. Det var året då Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet och det var året då Sverige stod som arrangör för Kyrkornas världsråds stora möte i Uppsala. Det var också året då den första Alternativa Julen ägde rum i landet och öppnade upp lokaler i huvudstaden för människor i hemlöshet.

Det mest kända alternativet var nog att man öppnade upp Konstfack i Stockholm för uteliggare och missbrukare. Men även kyrkorna tog emot människor i utsatthet i kyrkor och församlingslokaler efter en demonstration på Stockholms gator för ett enklare och mer öppnare julfirande. Under jul och nyårshelgerna serverades tiotusen (10 000!) måltider av ihoptiggda varor. Hundratals medhjälpare ville vara med och hjälpa till och det blev en ovanlig och säregen gemenskapsfest. Eftersom undersökningar visade att statistiken för självmord, ­alkoholkonsumtion och upp­levelsen av ensamhet aldrig var så stor som under julhelgen, så blev det en stark drivkraft att bjuda in människor från gatan för att fira jul tillsammans.

I dag, efter 54 år, fortsätter den traditionen. Runt om i landet anordnas fortfarande alternativa julfiranden under olika namn och på lite olika sätt, men motivet är detsamma som 1968 – att inbjuda människor som lever i samhällets marginal. Sociala skrankor och åldersgränser suddas ut när man möts och delar högtiden ihop. I Stockholm till exempel anordnas landets kanske största alternativa julfirande under namnet Jul i gemenskap i Immanuelskyrkan. Då brukar det komma cirka 1 500 människor till kyrkan under de tre juldagarna som den är öppen. Ihoptiggd mat, hundratals medhjälpare och en stor lokal gör att det fungerar så bra som det gör. Men även ute i landet anordnas andra former för gemenskapsjul, dit människor lokalt kan komma för en bit mat, få en julklapp, uppleva en stunds varm gemenskap och uppleva en stunds ljus i en vardag som annars kan vara så grå och tung att leva i.

Julen firas ju till minne av ett barns födelse i ett stall i en avlägsen bergsby utanför världsstaden Jerusalem. En liten galilé, en ­blivande snickare och predikant föds ibland oss. En landsvägsluffare och en Messias har dykt upp på världsarenan. Han som skulle komma enligt de gamla profetiorna, har kommit. Som ett skrikande litet knyte. Vilket under. Gud har blivit ett litet barn. Han som skulle komma att genom sina förbluffande ord och hissnande stora gärningar, skulle visa oss, häpna åskådare och åhörare, att det innerstas innersta, universums och livet kärna och djupaste hemlighet kallas kärlek. Och alldeles särskilt en kärlek till de allra minsta i tillvaron.

Hans-Erik Lindström, 
diakoni och pilgrimspräst, Vadstena