Religionsfrihet. Centerpartiets beslut om att verka för ett förbud för manlig omskärelse väcker frågan om de sekulära partiernas roll inom Svenska kyrkan.
Men trots att frågan är principiellt viktig är det alldeles tyst.
Ibland blir det debatt om just ingenting. Som en storm i ett vattenglas. Men ibland är det alldeles tvärtom. Det borde bli debatt, eftersom angelägna frågor ställts eller kontroversiella ämnen lyfts. Ändå vill det sig inte utan den stora tystnaden slår till och lägger sig som en våt filt över samtal och meningsutbyte. Kav lugnt trots att havet ligger öppet och djupt.
I närtid tänker jag på Michael Öjermo. Täbykyrkoherden skrädde inte orden på KT Debatt tidigare i höstas (2019-10-08). Det var med anledning av att Centerpartiets partistämma tagit beslut om att verka för ett förbud för manlig omskärelse. Ett beslut som forskare kallade ”historielöst” (SvD 2019-10-04).
Öjermo undrade hur de centerpartistiska kyrkopolitikerna ställer sig till stämmans beslut: ”Att tiga still gör er medskyldiga till den samhällsutveckling som nu pågår där religionsfriheten allt mer ifrågasätts. Det duger inte. Svenska kyrkan kan inte tala med kluven tunga vad gäller judars och muslimers rätt att leva och praktisera sin religion i Sverige”.
Frågan blir akut om stämmobeslutet dessutom innebär att centerpolitiker på alla nivåer och i olika sammanhang förväntas verka för att förbudet införs.
»Det var upplagt för debatt, respons och meningsutbyte. Av detta blev dock ingenting.
I stället – tystnad.
Öjermo pekade på flera problem med förslaget. Det försvårar för judar och muslimer att praktisera sin tro i Sverige, vilket går emot mycket av Svenska kyrkans arbete med religionsdialog. Dessutom öppnar sättet att argumentera upp för att i förlängningen, på samma grunder, kunna ifrågasätta det kristna barndopet. Detta borde väl rimligen kyrkopolitikerna ha synpunkter på.
Centerpartiet är näst största nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan. Vad de kyrkopolitiskt aktiva centerpartisterna tycker om stämmans förslag är väsentlig information att lämna. Öjermo avslutade också med en konkret passning: förtroendevalda i Svenska kyrkan med hemhörighet i Centern borde samla sig till ett gemensamt uttalande mot förslaget. De skulle inte riskera något internt, eftersom Annie Lööf ”tycks dela uppfattningen att stämmobeslutet är galet”.
Det var upplagt för debatt, respons och meningsutbyte. Av detta blev dock ingenting. I stället – tystnad. Kav lugnt …
En sådan tystnad kan spegla mycket. Kanske visar den på en felbedömning: frågan var inte så het. Möjligen rör det sig om tidsbrist eller slump: något annat råkade komma upp i flödet som tycktes viktigare. Men tystnaden kan också vara ett slags huvudet i sanden-respons eller ett osynliggörande med förhoppningen att en känslig fråga ska gå över.
Och visst – sakfrågan kan komma att gå över. Men knappast den underliggande principiella fråga som sakfrågan aktualiserar. För under ytan på det bedrägliga lugnet finns frågan om sekulära partiers roll i Svenska kyrkans demokrati. För om det är så, att kyrkopolitiskt aktiva centerpartister i en tid av ökad antisemitism och islamofobi förväntas verka för ett förbud för manlig omskärelse baserat på ett beslut som fattats på en sekulär partistämma – då har kyrkan teologiska problem.
Det finns frågor i kyrkomötet som drivs utifrån politiska utgångspunkter snarare än teologiska.
I Klas Hanssons historiska analys Kyrkomöte och partipolitik. Politik påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930–2018 (Artos, 2019), lyfts ett antal principiella problem med partipolitisk påverkan på kyrkan fram. Inte minst att det finns frågor i kyrkomötet som drivs utifrån politiska utgångspunkter snarare än teologiska.
Det betyder att de partipolitiska nomineringsgrupperna – Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet – på olika sätt använder kyrkan för att realisera mål i linje med sina partiprogram. Det är därför lätt att instämma i Michael Öjermos önskan om ett besked om var de kyrkopolitiskt aktiva centerpartisterna står i sakfrågan om manlig omskärelse.
Det bör nämnas att även SD vill införa en 18-årsgräns för manlig omskärelse, varför det vore intressant att också få höra vilken hållning deras förtroendevalda inom Svenska kyrkan har i denna fråga.
I väntan på det kan man meditera över den principiella frågan om det rimliga med sekulära partier inom Svenska kyrkans demokratiska system. Och man kan påminna sig om Sören Ekström (1943–2017), som efter en lång gärning i både kyrkans och socialdemokratins tjänst landade i att partierna bör lämna kyrkopolitiken (KT, 2014-01-02), medan de kyrkoaktiva medlemmarna – i hans fall socialdemokrater – samlas under en ny beteckning ”Socialdemokrater i Svenska kyrkan” (KT, 2014-02-27).
”Centerpartister i Svenska kyrkan” och ”Sverigedemokrater i Svenska kyrkan” borde väl också kunna funka som beteckningar. Fördelarna med en sådan utveckling vore flera. Inte minst skulle man stå fri från tokiga beslut som diverse sekulära partistämmor riskerar att fatta.
Jonas Eek
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.