Viktig signal i ett alltmer åldersfixerad samhälle

Utan emeriti stannar Svenska kyrkan. Pensionerade präster håller uppe mycket av kyrkans gudstjänster och verksamheter, inte minst sommartid.

Bortsett från att förhållandet skvallrar om Svenska kyrkans stora rekryteringsutmaningar – det finns flera vakanser på grund av att alltför få söker sig till kyrklig tjänst – är det inget problem att pensionerade präster tas i anspråk. Tvärtom. Det är en väg för kyrkan att ta till vara och föra vidare erfarenheter och kompetenser.

Det kan också vara ett sätt att bibehålla vitaliteten, vigören och glädjen i tjänsten hos äldre ämbetsbärare. På så vis är det en pastoral win-win, vilket framkommer i Cecilia Jaensson Wallanders reportage i detta nummer av KT.

Men det är betydligt mer än så. Det är dessutom en viktig signal i ett alltmer åldersfixerat samhälle. Medan det i USA är förbjudet att fråga efter en persons ålder vid en anställningsintervju ligger Sverige långt efter i arbetet mot åldersbaserade orättvisor.

Trots att svenskarna blir allt äldre, lever aktiva liv högre upp i åren och det talas om höjd pensionsålder, är det allt fler som åldersdiskrimineras allt tidigare. Redan i 40–45-årsåldern lär chanserna minska att bli kontaktad av arbetsgivare när man söker jobb. Det går med andra ord fort att bli betraktad som för gammal.

I Guds ögon finns inte fel ålder – bara rätt personer.

I en sådan tid kan kyrkan vara en motbild och föregångare som yrkesmässigt tar till vara äldre personer. Från Bibelns värld känner vi flera personer som hade åldern emot sig.

Ta till exempel frälsningshistoriens inledning, där det om Abraham står att han ”var omkring hundra år gammal” och att Sara var runt nittio och hennes ”moderssköte var dött”. En poäng är att det som mänskligt sett är omöjligt ändå kan vara möjligt för Gud. I Guds ögon finns inte fel ålder – bara rätt personer. Häri ligger ett budskap för en åldersfixerad samtid.

Med det sagt borde stiften vinnlägga sig om att värna pensionerade ämbetsbärare. Vigningen är livslång och även emeriti står under stiftens och domkapitlens främjande och tillsyn.

Medan vissa stift saknar ett strukturerat arbete för att samla och vårda denna grupp har till exempel Skara stift ett fungerande koncept. Föredrag, lunch, mässa och tårta i biskopsgården. Enkelt att genomföra och, enligt uppgift, värdefullt och uppskattat.

Enligt biskopens senaste inbjudan förefaller dock årets emerititräff vara den sista, vilket vore synd, eftersom vägen framåt borde vara den rakt motsatta. Att fler stift tog efter Skara och vårdade relationerna med pensionerade ämbetsbärare som en pastoral win-win och en viktig samhällelig signal.