Vem lyssnar på dem som lämnat kyrkan som arbetsplats?

Det pratas mycket om rekrytering. Det är både snabbare, billigare och mänskligare att försöka få tillbaka dem som redan är utbildade.

Att vi behöver säkra kompetensförsörjningen av kyrkoarbetare, är vi nog alla överens om. Jag vill också lägga till ett annat perspektiv:

Vad gör vi för att se till att de som redan är utbildade är kvar i tjänst?

Nyligen kom en rapport från fackförbundet Vision som visar att kyrkan som arbetsplats har högre andel kränkningar och mobbning än andra arbetsplatser. Det är tidigare känt att kyrkan ligger i topp också när det gäller andelen utköpta medarbetare och andelen sjukskrivna, särskilt för ångest och utmattning. Jag är nyfiken: hur kommer det sig, i en organisation vars honnörsord är försoning och medmänsklighet? 

Till det kommer också att redan utbildade gör annat än att jobba i kyrkan, och istället kör buss, blir lokförare eller startar eget. Vad får dem att fatta det beslutet?

Nuförtiden verkar det som att Gud kallar människor som ofta redan har en yrkesutbildning och ett antal år i arbetslivet. Det är människor som kommer in med andra ögon och erfarenheter än 25-åringar. Jag hör om människor i den här gruppen som är chockade över kyrkan som arbetsplats. Vad är det de ser när de jämför kyrkan med sina tidigare arbetsplatser?

Präst- och diakonutbildningen är en dyr investering för kyrkan som organisation. Varje enskild student gör också en stor investering, räknat både i tid och pengar, och särskilt för dem som det blir en andra utbildning mitt i livet. Och ändå: efter den här investeringen hör jag om människor som överväger att sluta ganska omgående. Vad kan vi lära oss av dem?

Ja, kyrkan har stora utmaningar med kompetensförsörjningen. Vi skulle kunna lösa det genom att att rekrytera många nya kyrkoarbetare. Ett snabbare, billigare och mänskligare sätt skulle kunna vara att satsa på dem som redan är utbildade. 

Kanske kan en idé vara att stiften eller nationell nivå intervjuar alla i yrkesverksam ålder som är kyrkligt utbildade men inte i kyrkllig tjänst. Vad kan de berätta? Om vad som gjorde dem sjuka, eller fick dem att lämna kyrkan av andra skäl. Om kyrkan vill fråga, kan här finnas viktig feedback på vad som går att lära och korrigera. Det kan vara en klok investering att låta en organisations- eller ledarskapskonsult och någon i vigningstjänsten att undersöka saken. 

Kanske kan människor som en gång vigts eller utbildats hitta tillbaka om förutsättningarna är annorlunda. Och kanske kan fler av de som nu rekryteras stanna längre i yrket. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Matilda Nyman, präst och författare