Kollekterna är ju viktiga för många av kyrkans verksamheter eller som stöd till olika aktiviteter, hjälparbete, det som ligger i förlängningen av den kristna etiken. Men i gudstjänstsammanhangen slarvas det ofta med detta; ja det händer till och med att man glömmer att kungöra kollektändamålet, så när kollekthåven dyker upp har man ingen aning om vad man ska ge till! 

Jag har inga synpunkter på  när i gudstjänsten kungörelsen görs, huvudsaken är ju att det görs innan själva kollektupptagandet. Något mer än själva namnet på kollektändamålet borde man kunna åstadkomma. Att till exempel bara säga att kollekten går till Svenska kyrkans internationella arbete, ACT, tycker jag inte räcker. Många, kanske tillfälliga, gudstjänstbesökare har ju ingen aning om vad detta mer konkret innebär. 

Det kan ju vara olika ändamål ute i världen angivna i det kollektcirkulär pastoratet fått eller rekvirerat, förhoppningsvis. Det är inte konstigt att Svenska kyrkans internationella arbete fått minskade intäkter de senaste åren när detta inte alltid  fungerat ute i församlingarna. 

Ofta läser till exempel kyrkvärdar upp kollektändamålen och har inte alltid fått den information de behöver till detta. Då blir ju också informationen till gudstjänstbesökarna torftig och kanske själva kollekten också. 

Så skärpning ansvariga präster med flera. Detta borde väl också vara något för biskoparnas visitationer? 

Det är nu 48 år sedan jag för första gången steg in genom porten till Svenska Teologiska Institutet på Profeternas gata 58 i västra Jerusalem. Sedan dess har jag återvänt flera gånger. Mitt allra starkaste minne från STI är när jag satt med och fikade i institutets vardagsrum tillsammans med Ahmran, den samaritanske översteprästen. I början av 80-talet besökte jag Israel som reseledare för en grupp unga ledare inom LO. Mötet med direktor Göran Larsson på STI var mycket uppskattat bland det unga fackföreningsfolket.

I den pågående debatten i Kyrkans Tidning om STI, förordar Göran Larsson att STI ska ha ett teologiskt fokus på judendomen och de judisk-kristna relationerna, akademiskt utbyte, och i förlängningen kamp mot antisemitism. 

Jag känner stark sympati för Göran Larssons resonemang. Vi kristna måste ständigt lyfta och utforska judendomen som en grund och förutsättning för kristendomen. 

Men att förespråka interreligiös verksamhet utan att ens nämna islam känns inte komplett, särskilt när denna verksamhet ska äga rum i det mångreligiösa Jerusalem. STI:s port bör öppnas även för Jerusalems teologiskt lärda imamer till viktiga möten med judiska och kristna kollegor.

Göran Larsson har rätt i att kampen mot antisemitism är oerhört viktig – men det är också kampen mot islamofobi. Om man samordnar dessa bägge kamper stärks respekten för mångfald och demokrati. Om inte i Jerusalem, var då? Om inte nu, när då?

I Kyrkans Tidning nummer 48/18 möts man av en segerrusig rapport om hur Svenska kyrkans biskopar vunnit dopstriden. Det handlar om prästen Kristina Hjern, som döpt i Swedenborgskyrkan nu döptes på nytt. 

Omdop är alltså möjligt i Svenska kyrkan! Förstasidan upptas av en stor bild på dopet och inne i tidningen ytterligare stor bild med referat från händelsen. Kristina Hjern döps om. Det hjälpte inte ens att Hjern konfirmerat sitt dop just i Svenska kyrkan. Inte heller att hennes dop godkänts inför prästvigningen och att hon avlagt sina prästlöften och sedan hängivet arbetat i sin kallelse som präst.

Dopet gjordes nu om enligt Svenska kyrkans nuvarande ritual. Den ödmjukhet som Hjern visade genom att mot sin övertygelse acceptera att döpas på nytt för att kunna fullgöra sin prästtjänst enligt ställda krav är värd största respekt.

Dopet innebär i luthersk teologi fräsning från arvsynden, övergång till liv i Kristus och upptagande i kyrkan. I tidigare dopordning måste dopkandidaten genom faddrarna även avsvära sig djävulen och han gärningar ”abrenuntiation diaboli” avsvärjande av Djävulen. (Den delen i liturgin togs bort år 1866.) Kvar finns nu befrielsebönen: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hennes/hans namn Livets bok och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid.” Utan dop lever man i arvsynden med dess förbannelse, utanför Kristi kyrka.

Följande frågor måste besvaras av biskoparna:

Var prästen Hjern före omdopet kvar under mörkrets makt? Var hon kvar i arvsynden trots sitt dop och sin konfirmation?

Enligt luthersk teologi krävs att den som döper själv är döpt.

Hur kommer det sig att biskoparna samtidigt som de krävde omdop sade sig vilja tillåta Hjern, som var kvar i mörkrets makt, att fortsätta sin prästtjänst även om hon vägrade döpa om sig? Kunde hon fortsätta döpa? Kunde hon utöva själavård?

Hur betraktades de barn hon döpt tidigare? Var deras dop frälsande, gav det inträde i kyrkan?

Det mest upprörande blir trots allt inställningen till frågan om trons betydelse för dopets effekt. Frågan är utomordentligt viktig: Hjerns första dop var inte frälsande, det förenade henne inte med den kristna kyrkan menar biskoparna. 

Däremot är dopet frälsande, anser de, även då det sker tvärtemot dens uppfattning och vilja som ska döpas bara det bokstavligen sker enligt kyrkans nuvarande ritual! Den medeltida uppfattningen om dopet som magiskt verkande genom själva handlingen och de uttalade orden lever kvar. Den döptes tro och vilja är ovidkommande! 

Det är också ovidkommande att det dop som Hjern redan tagit emot följer Nya testamentets ordning (se professor HelIholms artikel i tidigare nummer av Kyrkans Tidning). Själva orden i Svenska kyrkans nuvarande dopliturgi är avgörande för dopets effekt! Men en känd teolog i urkyrkan skrev: ”Bokstaven dödar men Anden ger liv. 

En avgörande fråga måste besvaras: Hur förhåller sig tro och dop till varandra?

För övrigt känner jag här igen biskoparnas perspektiv på ekumeniken. Ekumenik med Svenska kyrkan bygger på andra kyrkors underkastelse under Svenska kyrkans bokstavstolkning av Augustana.

Att tala eller tiga – det är frågan. Vi är alla mer eller mindre nyfikna. När något tycks hända i vår närhet vill vi veta mer. Och det vi vet delar vi gärna. Men vi kristna behöver vara vaksamma på vad vi lyssnar efter och vad vi för vidare. Någonstans finns en smal men tydlig gränslinje där nödvändigt och gott socialt delande blir till skvaller, förtal och utstötning. Denna smala linjen måste vi identifiera och där bygga en hög mur av bön och motstånd.

Kyrkan som arbetsplats och församlingen som gemenskap är som alla andra platser där folk möts och delar liv. Här finns spänningar mellan människor, gruppbildningar och konflikter. Ibland förekommer oegentligheter. Vår värld är inte heller så stor. Vi känner till varandra. Det gör nyfikenheten större. När ryktet nått ut om något som kanske skötts fel, kanske till och med något brottsligt, frestas vi att snabbt ta ställning och döma. Vi, som alla andra, har ett sug i oss att få uttrycka avståndstagande till sådant som blivit fel, till dem som handlat fel.

Domen faller tidigt, många gånger alltför tidigt. Så tar utstötningen vid. Vi vill rädda vår kyrka från att drabbas av världens dom när det hela blir offentligt. Är det omsorgen om kyrkan som får oss att stöta ut? Om det är en anställd det gäller kanske uppsägningsblanketten redan är ifylld av personalsekreteraren vid första samtalet: ”Om du inte skriver på måste vi ...”.

Med tiden kommer sanningen fram. Det var kanske inte riktigt som vi trodde. Tillvaron som vi ville se som svart-vit rymde i stället en massa grå nyanser. Har det gått så långt som till en rättslig process kanske domen uteblir och den vi redan dömt och fryst ut blir helt frikänd. Hur ska vi då kunna leva vidare med varandra? Vi som med hungriga öron lyssnat efter och eldat på den andra sidan i målet? Vi som övergav vår broder när vågorna gick som högst. Vi som gärna tisslade och tasslade. Hur ska vi stå ut med oss själva efteråt? Kanske förvärras det hela genom att domkapitelprövningar drar ut på tiden och månadsvis placerar de inblandade i ett limbo.

Och om hon var skyldig, moraliskt eller juridiskt? Hur ska vi härefter kunna prata om att vi alla är syndare och att vi alla är kallade att vara barmhärtiga? Jesus förlät oss inte därför att vi var oskyldiga utan trots att vi är skyldiga. Det är de sjuka som behöver läkare.

Så går tiden. Kvar finns ett svek man inte vill tala om. En människa som blivit fråntagen allt, som dömts oskyldig i personalrummen. Kunde det ha skötts på ett annat sätt?

I församlingarna har vi policy för hur sexuella övergrepp ska hanteras och mycket annat. Behövs även en policy för hur vi i den kristna församlingen ska stå emot skvaller och motverka utstötning?

Några förslag:

• Lås oss som enskilda fråga oss själva: Är detta min sak? Kommer det något gott ur att vi sitter och spekulerar? Vet alla vem som tar formellt ansvar och visar pastoral omsorg? Vem vågar säga ”Stopp!” när snacket kommer igång?

• Lämna lagom med fakta, bannlys allmänt skvaller. Men motverka också den osunda tystnadskulturen. Prata i rätt forum. Sanningen ska göra oss fria och ibland behövs omvändelse. Men det blir sällan fruktbart om vi försöker få till offentliga avklädanden.

• Avstå från att ta ställning när sanningsfrågan är oklar. Vi kan stödja varandra utan att ta ställning i sakfrågan.

• Motverka social utfrysning, visa praktisk omsorg. Hälsa på, skriv brev, ring. Inkludera i stället för att exkludera.

• Invänta rättslig process innan några arbetsrättsliga initiativ tas.

Domkapitelprocessen bör ligga tätt inpå den juridiska processen. Skydda den anställde / den församlingsaktive. Behöver den berörde en tid fira sin mässa i en grannförsamling? Behöver en anställd en period omplaceras eller få andra arbetsuppgifter? Alla ska kunna känna sig trygga i sin församling.

När tiden är inne kommer bönesvaret om vi ber: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Under många år har jag samtalat med människor som sitter häktade. Dom har ännu inte fallit. Om personen är skyldig eller oskyldig vet jag inte. Övar hon bara sina lögner på mig eller är hon ett offer för motpartens rättsliga övertag och på väg att dömas oskyldig? Jag kan inte veta, jag behöver inte veta. Man kan visa kärlek till en människa vare sig hon är skyldig eller inte. Det är vårt uppdrag, för vi är alla skyldiga och benådade.