Till min bestörtning som läsare av Kyrkans Tidning och Dagens Nyheter den 4 januari 2019 tillkännages att evenemangs- och gudstjänstannonser upphör i DN efter 4 januari. Detta gäller också för tidningen Svenska Dagbladet. Kostnaden för annonseringen anges totalt till 4 miljoner per år.

Svenska kyrkan hänvisar istället till www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift eller via appen Kyrkguiden.

Beslutet har tagits av stiftsstyrelsen i Stockholm vid decembermötet 2018.

Beslutet är att gå baklänges då kyrkan förlorar medlemmar, det vill säga är inte att vara proaktiv i rådande tider.

Genom beslutet anonymiserar kyrkan sina verksamheter i Sveriges största morgontidningar DN och SvD. Beslutet leder till att stänga ute många människor i Stockholm, de som inte har tillgång till dator, från att ta del av evenemang och gudstjänster. 

I tidningarna anges var och när evenemang och gudstjänst sker samt temat och vilka läsningar ur Bibeln som är aktuella.

Att gå in på en dator kräver ett medvetande om gudstjänst och kyrkliga evenemang och en aktivitet från en person. En annons i en tidning är ett påtagligare sätt att nå ut till människor.

Många människor som i mötet med livets kriser och svårigheter fångas lättare upp av en annons i en tidning och gör då kanske ett spontanbesök i en gudstjänst och därmed kanske en kontakt med präst eller diakon. Detta kan då leda till ett större engagemang och fler troende i kyrkan samt att kyrkan blir ett stöd för många i dessa tider då allt fler människor mår dåligt.

Många äldre och funktionsnedsatta människor, utan dator, och som har svårt att ta sig till kyrkan kan genom att läsa i tidningarna se temat och läsa texterna hemma och få del av Guds ord.

Vad betyder kostnaden 4 miljoner utslaget på de pastorat/församlingar/kyrkor, cirka 35 stycken, som annonserar? Säg 50 veckor per år som annonseras och i DN och SvD.

Detta ger då 4 milj / 50 / 2 = 40 000 kronor per vecka och utslaget på 35 blir det då cirka 1 200 kr per vecka.

Vilka bevekelsegrunder har stiftsstyrelsen haft för att ta detta beslut att inte annonsera i DN och SvD? Är beslutet verkligen genomtänkt i alla dess faser och konsekvenser är min undran.

För att nå ut bättre till läsare tror jag att man ska byta till att annonsera i lördagstidningarna då många är lediga och tar del av tidningen i större omfattning.

Fasaden har krackelerat, skriver Göran Larsson i en oroande text om STI (KT 1/19). STI har varit ett flaggskepp många varit stolta över. Dessutom en garant för Svenska kyrkans dialog med judendomen och möten med den kristna trons rötter i tro, kultur och geografi. Den senaste tiden har STI istället kommit att utvecklas till ett orosmoln. Namnkunniga personer med långa perspektiv i ärendet har uttryckt kritik: Bo Johnson, Biörn Fjärstedt och senast Göran Larsson.

Att det uppstår konflikter, meningsskiljaktigheter och spänningar i verksamheter av detta slag är i sig inget ovanligt. Däremot förbryllar tystnaden från ansvarigt håll. Kritik och frågor har hittills i stort inte bemötts eller besvarats.

Därför är det svar som enligt uppgift är på gång från kyrkokansliet efterlängtat. För när Göran Larsson konstaterar att ”relevant teologisk kompetens numera saknas på STI” och ifrågasätter om ”Svenska kyrkan längre kvalar in i det laget” som bekämpar ”judeföraktets onda rot i kristen teologi och som insett att den antijudiska ogräsbekämpningen aldrig får upphöra”, är kritiken av sådan valör att tystnaden behöver brytas.

Det handlar dels om den fråga som Göran Larsson ställer: ”Varför kunde inte denna rika verksamhet […] fått fortsätta?”. Men framför allt om frågan hur framtidsplanerna ser ut för STI och för Krister Stendahl-professuren.

Till ansvar och kompetens hör att när det krävs kalla en spade för en spade, det vill säga att benämna saker vid dess rätta namn. I det avseendet var det ett lågvattenmärke när kyrkomötets Gudstjänstutskott i sitt avslående av motion 2018:33 om ”Gudstjänstlivets kris” i höstas skrev: ”Utskottet delar uppfattningen att frågorna är angelägna, men betonar risken av att tala om kris […] så att det skymmer det goda arbete och de initiativ som finns”.

Det är svagt att avfärda en brännande motion med hänvisning till språkval – ett språkval som dessutom är adekvat då Svenska kyrkan tappat runt 7 miljoner gudstjänstbesök mellan åren 2000 och 2017. Utan att svartmåla eller bortse från positiva trendbrott och undantag måste kyrkans beslutsfattare våga tala sanning om verkligheten och benämna spaden. Utan sjukdomsinsikt försvåras allt tillfrisknande – fråga vilken läkare som helst.

Desto mer glädjande är det då att ta del av det grunddokument som kyrkokansliet har tagit fram för Programmet lärande och undervisning. Dokumentet är under bearbetning och helheten lovar gott. Inte minst då det genomsyras av en tydlig krismedvetenhet: ”de senaste decenniernas verksamhetsstatistik [är] djupt oroande” (s. 11) och Programmet för lärande och undervisning sägs bland annat syfta till ”att hela organisationen utifrån en gemensam krismedvetenhet samlas kring undervisningsuppdraget” (s. 15). Bland andra lyfts Nathan Söderblom fram för sitt arbete med att finna förbindelselänkar mellan den kristna traditionen och sin tids intellektuella och kulturella förståelsehorisont.

Det är just i det här avseendet som läget är akut, vilket till exempel blev tydligt den 16 december 2018 när statsminister Stefan Löfven höll sitt jultal i Avesta. Han talade om viljan till makt och om högerextremism: ”Men som publicisten och antinazisten Torgny Segerstedt skrev i en av sina mest ikoniska texter: ’Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ?’”. Man får intrycket av att varken statsministern eller någon i hans stab av medarbetare och talskrivare är medvetna om att Segerstedt parafraserar Jesus. Dessutom ett av de mer välkända Jesusorden, som finns belagt i samtliga tre synoptiska evangelier (Matt 16:26; Mark 8:36; Luk 9:25). Exemplet sätter fingret på den omfattande undervisningsutmaning som Svenska kyrkan står inför och stryker under det angelägna i Programmet för lärande och undervisning.

Vi lever i en tid när vi som kyrka måste våga kalla en spade en spade. Det gäller kyrkans undervisning, men också gudstjänsten. Hoppas Gudstjänstutskottet under 2019 kan inspireras till detta.

Fotnot: Jonas Eek är aktuell i biskopsvalet i Stockholm och tar nu paus från Kyrkans Tidnings ledarsidan tills frågan är avgjord.