Till skillnad från biskoparna anser jag det omöjligt att fortsätta som odöpt präst och kommer därför att döpas i Katarina kyrka kommande lördag, skriver prästen Kristina Hjern.
Att som präst befinna mig i väntan på dop är en paradox, något jag inte trodde var möjligt, men att vägen fram till dop skulle visa på ytterligare så många motsägelsefulla märkligheter, stämmer till eftertanke för mig som teolog och präst. Den grundläggande teologin i ett evangeliskt lutherskt trossamfund, har visat sig bräcklig.
Dopet som jag alltid förkunnat som ett tecken på Guds oändliga kärlek och nåd, har blivit föremål för att utestänga mig från Guds församling. För den som följt processen och utredningen kring dopet, blir det synligt att argumentationen kring dess giltighet inte tagit avstamp i evangeliet utan i riktlinjer och paragrafer. Det är en lovsång till Svenska kyrkan som organisation och myndighet.
Biskoparna är överens, här finns konsensus, en präst i Svenska kyrkan kan förvalta sakramenten och vara odöpt. Att vigningen är tillräcklig grund för mig att få förvalta sakramenten väcker min nyfikenhet över hur biskoparna ser på vigningen. Vad händer i vigningen som kan kompensera dopets sakrament?
Är det vigningsbiskopens ande som vilar över mig och skall bära mig, när Guds ande inte anses vila över mig? Är det inte i dopet vi kallas till präster?
Till skillnad från biskoparna anser jag det omöjligt att fortsätta som odöpt präst och kommer därför att döpas i Katarina kyrka den 24/11 kl. 14.30. Inför det förestående dopet begärde jag att få ett registerutdrag från min hemförsamling. Det tidigare dopet är till synes helt raderat, vilket känns sorgligt med tanke på rätten till min historik, men det som verkligen förbryllar är att konfirmationen alltjämt står kvar. Först tänkte jag att något blivit fel, men efter samtal med ansvariga fick jag veta att detta var i linje med gällande ordning. Konfirmationen i Svenska kyrkan är alltså skyddad utifrån Kyrkoordningen, medan ett dop enligt annan ordning enkelt går att radera.
Efter fjorton år som präst i Svenska kyrkan, det evangelisk-lutherska samfund som jag älskar, är jag nu registrerad icke döpt men konfirmerad. Jag celebrerar nattvarden, men tar som icke döpt endast emot välsignelsen. Och alltjämt tror jag på de dödas uppståndelse, en helig allmännelig kyrka, änglars tilltal, mystikernas berättelser och ett evigt liv. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv!
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
