Efter att ha varit på några begravningar blir man förvånad över hur självklart prästen betygar att den avlidne nu lever i ett lyckligt paradis. Det sker uppenbarligen i vetskap om att personen inte utåt visat något större andligt intresse.  Efter att Jesus hade undervisat i templet fick han en fråga av översteprästerna ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Här är den frågan också berättigad.

På den tiden var det synnerligen viktigt att man inte kom och påstod saker utan att ha ordentligt på fötterna. Är det teologiskt korrekt att lova någon paradisets fröjder och i så fall på vilka grunder? Det kan ju också vara bra att påminna sig om detta i domssöndagstider.

Jesus föddes i all enkelhet, stod på folkets sida mot hycklande präster och överhet. Rent praktiskt gav han folk mat och botade deras sjukdomar. Han uppmuntrade och sa ”Ni är jordens salt”, ”Ni är världen ljus” och lovad: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”.

Han lärde oss hur vi skulle uppträda mot varandra: ”Döm inte, så blir ni inte dömda” och ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” samt ”älska era fiender och be för dem som förföljer er”.

Men denne man med så många visdomsord som har förvandlat människor och samhällen sa fler viktiga saker. Han är den i hela Bibeln som varnar mest för allvaret med evigheten, och det är naturligt. Om någon vet något om evigheten måste det vara han. 

Löftet från Jesus: ”Den som tror på sonen har evigt liv” följt av det mer besvärliga ”Men den som vägrar tror på Sonen skall inte se livet”. Tron på Sonen ger uppenbarligen evigt liv men den finns ytterligare några ”besvärligheter”: Den som förför ligger illa till. Den som inte bekänner sonen inför människorna kan inte räkna med att Jesus ska kännas vid dem. Den som inte förlåter kan inte räkna med förlåtelse. Har inte Jesus varit tydlig med detta? 

Vid en begravning är jag som präst noga med att överlämna personen i Guds barmhärtiga händer i en positiv anda. Vad Gud gör eller låter göra med personen efter döden vet jag dock inget om men min förhoppning är att personen får ett gott evigt liv. Men något sådant kan man inte lova anhöriga.

Som präst vill man ge hopp och tröst men att lova något mer än vad Jesus gör är att sätta på sig en mycket stor kostym. Var har vi respekten över vad Jesus har sagt? Står våra fromma humanistiska förhoppningar över det?