Sveriges äldsta kyrka - Granhults kyrka. Foto: Emma-Sofia Olsson
Här kan du läsa lite mer om de gamla orden i vårt Ordquiz - och några till.
Kyrkegrim
En förställning i folktron: gengångare i form av levande begravd varelse, från då kyrkan byggdes. Vanligtvis tänkte man sig att det var ett djur och att det skulle beskydda kyrkan. En närliggande förställning är kyrklamm, som kunde vara ett sådant djur i form av ett lamm. Detta ansågs också kunna visa sig i kyrkan eller på kyrkogården och förebåda död.
Kyrkglam
Prat eller stoj i eller utanför kyrkan.
Ur Laurentius Petris handskrivna kyrkoordning av år 1561:
”Almoghen förmantes hålla sina hustrur uthi acht, att the tagha sigh till wara för kyrkioglam, så före som effter gudztiensten.”
Kyrkhimmel
En kyrkas välvda innertak och luftrummet under detta
Kyrkknapp
Ett slags utslag på barn, enligt folktron uppkommet genom att barnet rört ett knappliknande föremål i kyrkan, till exempel ett spikhuvud.
Kyrkkryddor
En blandning av till exempel åbrodd, lavendel, ingefära, anis och socker som användes av kvinnor som njutnings- och uppfriskningsmedel. Detta förvarades i en kjortelsäck: en tygpåse, som man bar runt midjan.
Kyrkobloss
Först ett ord för det bloss som användes under färden till julottan. Senare kom ordet också att avse en person som ”lyser” utanför hemmet, men är oduglig hemma. Ett äldre ordspråk, ”Kyrkeblåss å hemma tråss” syftar på detta och med tråss menas en människa utan hyfs och sedlighet – en dålig människa. (1880)
Kyrkobuller
Oväsen eller uppträde under gudtjänst eller i kyrkans omgivning på kyrkvägen som kunde leda till tingssak. En person som gjort sig skyldig till kyrkobuller kallades kyrkobullrare. Ett annat ord för kyrkobuller är kyrkobång.
Ur Stockholms stads tänkeböcker:
1553: Haf(ve)r Her Leutnampten giordt 4 kyrkio buller på kyrkioplatz och kyrkiovägh medh hugg och slaagh.
Kyrksmör
Smör som ingick i kyrktionde, den avgift man förr betalade till kyrkan i form av pengar eller produkter från den egna gården.
Kyrkstass
Kyrkkläder
”Kyrkstassen var på, de svarta klänningarna och koftorna och silkesschaletterna.” (Jeanna Otherdal En av oss, 1927)
Kyrkstöt
En lång stav, ibland med skramlande ringar, som kyrkvaktmästaren stötte i golvet för att väcka dem som somnat i kyrkan. Även kyrkvaktmästaren själv kunde kallas för kyrkstöt.
”Kyrkstöten stod på vakt för att väcka var och en, som skulle hitta på att slumra in” Selma Lagerlöf i Stenen i sjön Rottnen, 1914.
Åsa Eklind
