– Jag skulle säga att vi är väl rustade, säger ärkebiskop Martin Modéus.
Enligt totalförsvarsplikten ska alla i åldrarna 16–70 år och som är bosatta i Sverige delta i den verksamhet som krävs för att förbereda Sverige för krig. Ansvaret gäller också Svenska kyrkan.
– I lagen om Svenska kyrkan står det att vi ska vara rikstäckande och det tror jag är en väldigt viktig poäng i just beredskapstänkandet. På väldigt många platser i landet är vi den sista samhällsinstitution som finns kvar.
– I händelse av ett skarpt läge är därför vår främsta uppgift att så långt som möjligt fungera som vanligt. Och då är svaret gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. På så sätt bidrar vi till samhällsstabilitet.
Närvaro i hela landet
Kyrkan har inte begärt extra medel från staten för beredskapsarbetet, berättar Martin Modéus:
– Men för att vi ska kunna ha en närvaro i hela landet, är det viktigt att kyrkorna är i så pass bra skick så att de går att hålla öppna och går att använda. Detta är också en beredskapsfråga, inte bara en kulturfråga, vilket vi har lyft till regeringen när det gäller den kyrkoantikvariska ersättningen.
– Den andra frågan gäller begravningsverksamheten. Vi måste kunna sköta begravningar även under krig och det förutsätter att det finns människor som med kunskap och förståelse för vad som krävs kan arbeta inom begravningsverksamheten.
Svenska kyrkan är sedan 25 år inte en statskyrka. Trots det består den militära själavården fortfarande enbart av svenskkyrklig representation. Hur ser du på denna ordning?
– Försvarsmakten vill ha det på det sättet. Men det måste också sägas att Svenska kyrkan inte behåller detta som ett revir där man inte släpper in någon annan. Så om till exempel en soldat som är muslim ber om hjälp att få tala med en imam, så kommer fältprästen eller regementspastorn att säga: det ser jag till att du får.
Ärkebiskopen påpekar också att antalet anställda inom den militära själavården kommer att öka i takt med ett växande försvar.
– Vi är efterfrågade och vi har någonting att tillföra – och det som efterfrågas är att vi är kyrka, inte att vi ska bli något annat än det.
Förutom att förbättra den existentiella hälsan för soldaten, beskriver Försvarsmakten den militära själavården som ett sätt att ”höja individens förmåga att prestera, mentala styrka och moraliska motståndskraft”.
Hur passar denna beskrivning in på kyrkans uppdrag?
– Syftet med att stärka den etiska kapaciteten, att ge tröst och hopp, att vara en en kontaktpunkt mellan hemma och borta, att möta människorna som är hemma när en ung man eller kvinna är vid fronten, det är inte att stärka stridskapaciteten.
– Den militära själavården låter oss vara en fredsröst, även i sammanhang där vi arbetar med människor som förbereder sig för krig eller befinner sig i krigssituationer.
Martin Modéus tycker att det gäller för kyrkan att utveckla en ”realistisk fredsteologi” befriad från önsketänkande, som håller såväl i fred som i krig.
– Vi i Sverige har kanske inte varit helt rustade för det eftersom vi levt i fred länge. Men kyrkans grundläggande uppgift är alltid fred. Vi har ingen krigsteologi, utan vi arbetar med en fredsteologi som måste hålla i alla situationer. Annars riskerar vi att bara följa samhällets opinioner.
Hur formulerar du en sådan fredsteologi?
– Allt vi gör och säger måste ha fred som mål. Det betyder att inget vi gör får syfta till annat än att främja fred vilket ger oss ett annorlunda perspektiv.
– Det innebär inte nödvändigtvis pacifism, men det innebär att även när vi befinner oss i de allra mest extrema situationerna måste vi med rent samvete kunna säga att vi handlar för fredens skull.
– En annan viktig princip är att krig alltid är synd. Krig kan vara oundvikligt i vissa situationer, men det förändrar inte dess moraliska status. Genom att hålla fast vid denna tankefigur undviker vi att falla in i ett teologiskt rättfärdigande av krig. Vi talar inte om rättfärdiga krig, eftersom det lätt kan glida över till att rättfärdiga krig i praktiken. I stället fokuserar vi på rättfärdig fred och hållbar fred, vilket ger oss ett mål att sikta mot, även om det inte omedelbart löser ett krig.
Två ytterligheter framträder: det rättfärdiga kriget i den ena änden, och pacifism i den andra. En spaning är att det allmänna kyrkliga samtalet under en lång tid och fram till för 15–20 år sedan hade en stark betoning på pacifism, nedrustning och konfliktförebyggande.
Hur tycker du att den kyrkliga diskussionen kring försvar och fred har förändrats sedan dess?
– Det finns en tidsfaktor i det hela, helt klart. Och jag vill inte kritisera vad man sade för 20 år sedan, eftersom samhället såg ut på ett visst sätt då. Jag brukar ibland tänka att det finns en sorts trappa. Överst på trappan finns vänskap, tillit och generositet. Lite längre ner kommer diplomati, förhandlingar och bestämdhet med vissa givna regler. Längst ner i trappan finns avskräckning.
– Kyrkans uppgift är alltid att försöka hjälpa samhället uppåt i trappan, i riktning mot tillit och vänskap och att hejda krafter som vill dra oss neråt.
Inte dras in i polarisering
Att bevara kärnan är också viktigt i ett föränderligt samtalsklimat, som just nu har ett starkt fokus på militär upprustning.
– Det är viktigt att vi inte låter oss dras in i polarisering. Vi måste kunna hålla dialogen öppen, även när åsikterna går isär. Om vi inte kan samtala med varandra, hur ska vi då kunna skapa förståelse och försoning?
Den rysk-ortodoxa kyrkan har nära kopplingar till regeringsmakten och Totalförsvarets forskningsinstitut har pekat ut Moskvapatriarkatet som ”en viktig aktör i fråga om desinformations- och påverkansoperationer”.
Nyligen förbjöd Ukraina ortodoxa församlingar med kopplingar till Ryssland – med udden riktad mot Moskvapatriarkatet. Hur ser du på detta?
– Moskvapatriarkatet må gå den ryska statsmaktens ärenden. Men frågan kvarstår: hur möter man fiendesidan ekumeniskt när det blir ett sådant tryck på att ta avstånd?
Martin Modéus anser att det måste finnas sammanhang där vi inte ”svarar på oenighet med att kasta ut varandra”.
– Men det betyder ju inte att kritiken inte finns. Det är ju uppenbart att vi behöver vara tydligt kritiska mot Moskvapatriarkates agerande. Men det handlar ju om att kritisera ledningen, och det gör vi. Och de kyrkliga ledarna i Sveriges kristna råd står eniga i sin kritik. Men det måste finnas ytor där man åtminstone kan mötas, eller där det åtminstone står en stol och väntar.
