Herrens bön på samiska inledde hennes prästgärning

Emelie Hultman är komminister i Gällivare och delvis uppvuxen i Jokkmokk. Hon har samiskt påbrå, men hemma pratade de bara svenska och familjen är inte renskötare. Nordsamiska lärde hon sig i skolan. Hon pratar språket, men är för blyg för att konversera djupare på det, säger hon.

– Mina barn pratar bättre än jag. Men leda gudstjänst och predika kan jag. Det är väldigt roligt att få använda kyrkohandboken på samiska.

Samisk gudstjänst

I Gällivare kyrka firas en helt samisk gudstjänst i månaden. Predikan sker alltid på svenska, eftersom inte alla samer talar samiska. Målet är också att sön­dagens huvudgudstjänst alltid ska ha ett samiskt inslag, på nordsamiska eller lulesamiska. Det är viktigt att få in det naturligt i gudstjänsten, betonar Emelie Hultman, även om det kan vara en utmaning att få människor att förstå att kyrkan bär ansvaret kollektivt. 

– Det är inte för att jag som präst tycker det är kul med samiska, det har en större funktion än så. 

I Gällivare har man därför involverat kyrkvärdarna och de förtroendevalda för att de ska få större förståelse för flerspråkighet, identitet och Svenska kyrkans uppdrag gentemot samerna. Arbetslagen har också fått en pilotutbildning i samiskt kyrkoliv.

Kollektivt ansvar

Men det är inte bara församlingar i Sápmi som ska lyfta in det samiska, menar Emelie Hultman – alla församlingar i Sverige borde göra det ibland. Det ger en signal till samer och icke-samer att kyrkan på riksplanet tycker att det är viktigt. Och vem vet, kanske finns det samer i församlingen som man inte visste om?

– Vi har i uppdrag att visa att det har betydelse. Vi bär ansvaret kollektivt tillsammans.

Förutom nordsamiska, lulesamiska och kaitumsamiska, en blandning mellan de två, talas i Gällivare också ­meänkieli och finska. I församlingen lyfter man också meänkielin och finskan, bland annat genom psalmsångskvällar på språken. 

Samiska erfarenheter som präst

Det samiska och det andliga har gått hand i hand i Emelie Hultmans liv. När hon som 19-åring hittade till kyrkan efter en omvälvande prästkallelse bodde hon i Jokkmokk. Där var det samiska naturligt och självklart. Det följde också med till Göteborg, när hon for ner för att läsa till präst. Där togs hennes samiska erfarenheter emot med öppna armar.

– Alla var så nyfikna. De tyckte att det var exotiskt. 

Hon blev också kaplan för sameföreningen i Göteborg och ledde gudstjänster i deras kåta.

Och när hon praktiserade i domkyrkan så lånade församlingen en stor lávvu, en tältkåta, som sattes upp utanför kyrkan så att alla göteborgare såg den. 

– Vi hade bland annat lassokastning. Det var nytt och kul att synliggöra den samiska kulturen. 

Evangeliet på samiska

Inför hennes prästvigning 2012 föreslog biskop Per Eckerdal att de skulle läsa Herrens bön, ”Áhčči min”, på samiska i vigningsgudstjänsten.

– Det var väldigt starkt. Det var så ovanligt då, i synnerhet utanför Sápmi.

Ett av Svenska kyrkans åtta åtaganden mot samerna är att förkunna evangeliet på samiska. Det innebär inte bara att lyfta in det samiska språket, understryker hon. Det handlar även om sammanhanget. 

– Som präst kan man också jobba med det kontextuella i predikan. Det är subtila saker, små ord kan göra skillnad för att man ska kunna känna igen sig så att det landar i ens eget liv. Ordet blir kött som vi säger på kyrkiska. 

Få inom kyrkan pratar samiska

Det kan vara att anknyta till platsen där man är, till de marker man känner och till vardag­liga saker som folk kan relatera till. 

– Det är skillnad på hur man pratar i kyrkkåtan i Vaisaluokta och i Storkyrkan i Stockholm. 

Numera ingår det i prästutbildningen att läsa om samiskt kyrkoliv. För 100 år sedan var det även obligatoriskt för präster som jobbade i Sápmi att lära sig flytande samiska eller finska. I dag är det ett fåtal präster, diakoner, pedagoger och musiker som talar samiska. Det borde dock vara många fler, anser Emelie Hultman, särskilt i Luleå och Härnösands stift som är samiska förvaltningsområden. Där har människor rätt att få kyrkliga handlingar på samiska. 

Ett misstolkat begrepp

I Luleå stift uppmuntras prästerna att ta åtminstone en grundkurs i samiska. 

– Då kanske man kan läsa välsignelsen på samiska till exempel. 

Man talar allt oftare om en samisk andlighet. Emelie Hultman tycker att begreppet är svårdefinierat och lätt att misstolka. Men för henne präglas den samiska kristna teologin och liturgin av att samerna är ett naturfolk, som lever i samklang med skapelsen. 

Trygghet i sitt egna

– För mig som kristen och präst handlar det mycket om tacksamhet och välsignelse. Man är noga med att tacka för saker, är varsam om dem och ser dem som ett lån. Det skapar en närhet i gudsrelationen. 

Samtidigt bär många samer med sig arvet från äldre tiders kultur, religion och tradition, vilket format den kristna tron i Sápmi. Det handlar om att vara ödmjuk och förstå kontexten – på samma gång som man behöver stå fast rotad i den kristna tron.

– Det gäller som kyrka att visa vad som är kristet, så det inte blir synkretism, religionsblandning. När man är trygg i sitt eget så är det inte farligt att möta något annat. 

Jojkens plats i kyrkan

Något som inte haft en självklar plats i kyrkan är jojken. Många äldre har fått höra att jojk är synd och inte hör hemma i kyrkan. Alla jojkar kanske inte lämpar sig i kyrkan, men Emelie Hultman tycker att jojken kan vara ett fantastiskt liturgiskt redskap.

– Jojken är egentligen att få använda sin röst i lovsång eller klagan. Det är väldigt bibliskt, som i Psaltaren där man uttrycker djupaste sorg eller lovprisande glädje.

Men ska man använda jojk i kyrkan så måste man prata med människor och kunna motivera det, understryker hon. För människor kommer att reagera, särskilt de äldre.

Jobbet efter kyrkans ursäkt

– Fundera på för vems skull du gör det och vad uttrycket blir. Det får inte bli ett redskap för en agenda. 

Svenska kyrkans ursäkt till samerna har varit bra och nödvändig, anser hon. Men det viktiga är nu vad som händer med insikterna och hur kyrkan jobbar med dem. 

Först på agendan står kunskapsförmedling och dialog, tycker hon. Att försöka hitta en gemensam plattform, till exempel i markfrågan där det finns väldigt olika synsätt. 

– På det lokala planet handlar det också om att arbetslaget står enat på en gemensam kunskapsbas. Så att inte vaktmästaren säger en sak och prästen en annan.