Arvoden sätts efter flera olika principer

I den gamla statskyrkan jämförde sig gärna Svenska kyrkan med kommuner och landsting. Arvodesnivåer, timarvoden och reglementen kopierades. En del av det har hängt med i den nya, friare kyrkan. Fortfarande finns många ordförandearvoden som sätts med hänvisning till kommunala arvoden, eller efter ett visst antal prisbasbelopp.

Andra sätter arvodet efter en bedömning av vilken arbetsinsats och vilken kompetens en kyrkorådsordförande eller ledamot tillför. Järfälla församling har till exempel tillgång till en före detta finanschef som är villig att hjälpa till med församlingens kapitalförvaltning, en tjänst som många andra måste köpa externt. Det ger honom en extra ersättning på 90 000 kronor.

Timmy Leijen i Örebro har en arbetsgivare som inte vill eller kan ge honom ledigt mindre än en halv dag. Det är ett förhållande som påverkar hans möjlighet att vara ordförande. Han har gått ner i arbetstid för att hinna med förtroendeuppdraget, något som sänker den pension han tjänar in och som Örebro pastorat vill kompensera.

Det finns också exempel på att enhetens storlek inte alltid hänger ihop med nivån på arvodet. Relativt små enheter som Högsäter, Flen-Helgesta Hyltinge och Höllviken har valt att ge sina ordförande mer än 100 000 om året.

Med motiveringen att arbetet är viktigt, vill Socialdemokraterna i Gävle höja sammanträdesarvodena från 500 kronor per möte till 1 000 kronor. Ordförandearvodet i kyrkorådet vill de öka med 50 procent från 60 000 till 91 000 kronor.

Samma höjning har gjorts i Varabygdens pastorat i Skara stift, då med motiveringen att arbetet har blivit tyngre.

Det finns också enheter (se artikel här intill) som inte betalar ut några arvoden alls. Antingen på grund av att de har den traditionen eller för att de ser uppdraget som ideellt. Några kyrkorådsordförande avstår frivilligt ersättning.

Trots att arvoden är en liten del av budgeten väcker de starka känslor och diskuteras flitigt både på och utanför sammanträden.