Betlehem nästan en spökstad

En gång om året brister Betlehem vanligtvis ut i glädjeyra. Det är under julen. Den börjar med tändningen av den stora granen på ett fullpackat Krubbans torg, sedan följer firandet av de latinska, ortodoxa och armeniska jularna.

Men i detta pandemins år när turisterna uteblir, hotellen, restaurangerna och souvenirbutikerna gapar tomma och många tvingas säga upp personal så kommer firandet att bli mycket nedtonat och annorlunda. Bara ett begränsat antal kyrkoledare tillåts komma till Födelsekyrkan i Betlehem och fira julgudstjänster.

Palestinska myndigheten har beordrat en nedstängning av samhället för att begränsa smittspridning under julhelgerna. Hittills har 620 dött och 65 000 testats positivt i covid-19 i de palestinska områdena. Betlehem befaras denna jul bli nästan som en "spökstad”.

Staden ligger på en bergsplatå. Vägarna dit är trånga och branta och husen ligger utspridda längs sluttningarna. Det var en gammal stad redan på Jesu tid. Den äldsta gatan i Betlehem, Star street, finns fortfarande kvar och leder genom trånga gränder och valv fram till Födelsekyrkan.

Här i gränslandet mellan odlingsbar jord, magra betesmarker och steril öken var det som fattiga herdar först fick glädjebudskapet: ”Ära i höjden år Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad och han är Messias Herren”.

När herdarna kommit uppför den långa backen till Betlehem fann de grottan som var inhuggen under huset och Jesusbarnet i krubban där inne!

De första kristna generationerna bevarade minnet av var Jesus föddes. Den romerske kejsaren Hadrianus ville vid mitten av 100-talet utrota den kristna tron och därför byggde han ett tempel åt guden Adonis över födelsegrottan i Betlehem. Men just genom detta så kom han att bevara och säkerställa minnet av platsen.

När kristendomen blivit erkänd i det romerska riket, lät kejsar Konstantin år 326 bygga den första kyrkan över platsen för Jesu födelse. Den kyrkan utvidgades och restaurerades under kejsar Justinianus på 500-talet.

Till stora delar är det denna kyrka som står kvar än i dag. Den är därmed den äldsta kyrkan i bruk. Under huvudaltaret i Födelsekyrkan ligger "födelsegrottan". I en nisch står ett altare och under det nedsänkt i marmorgolvet ligger en stjärna av silver med inskriptionen: "Hic de Virgine Maria Jesus Christus natus est" – Här föddes Jesus Kristus av jungfrun Maria. 

Den korta vägen till Betlehem från Jerusalem har genom historien varit en huvudväg för kristen tro, en väg som förenat Kristi födelse med hans uppståndelse. Miljontals pilgrimer har sedan dess färdats på denna väg.

Det kristna budskapet från krubban till Golgata visar fortfarande på det oskiljaktiga sambandet mellan Betlehem och Jerusalem där ljusen, inkarnationens och uppståndelsens ljus har tänts och lyst upp och förts vidare i generationer.

Ljuset från Betlehem är ett ljus i en mörk natt också i dag. Men det finns många hinder att nå fram till Betlehem! Den åtta meter höga muren som nu innesluter Betlehem och omöjliggör för de flesta i Jesu födelsestad att till exempelvis resa de åtta kilometrarna till Jerusalem.

Julens budskap om hopp, förväntan och glädje blandas med människors frustration, besvikelse och sorg över allt som man genomlever och möter under ockupation: fortsatta förluster av land och egendom, begränsad tillgång av vatten, sjukvård, handel och utbildning, minskad rörelsefrihet och framför allt att behandlas som mindre värd.

Muren runt Betlehem har begränsat Betlehemsdistriktet till att omfatta tätorterna Betlehem, Beit Jala och Beit Sahourmed tillgång till enbart 13 procent av tidigare landområde. Den har byggts så att många olivträdsodlingar, jordbruks- och grönområden förlorats.

19 olagliga israeliska bosättningar och ”utposter” med cirka 100 000 bosättare är för närvarande byggda på land tillhörigt Betlehemsdistriktet och de utvidgas kontinuerligt. Cementmurar med vakttorn, elstängsel, vägar farbara enbart för israeliskskyltade bilar, vägspärrar och tillståndsgivning, gör att människor i Betlehem i dag upplever sig bo i ett fängelse.

Världsbanken och FN:s humanitära organ anger avstängningen och bristen på fri rörlighet som främsta orsak till den ekonomiska och humanitära krisen i de ockuperade palestinska områdena.

37 procent av den palestinska kristna befolkningen 1948 blev flyktingar och utgör i dag del av världens största flyktingnation. Mellan 1967 och 1994 emigrerade ytterligare 20 procent av den återstående kristna delen av palestinierna främst på grund av politiska och ekonomiska svårigheter. Från att 1917 varit ca 10 procent av befolkningen utgör de kristna i dag mindre än 1,5 procent.

Efter den israeliska återockupationen och andra intifadan 2002, har minst 3 000 kristna lämnat Betlehemsområdet och reducerat de kristna där till ungefär 22 000 av totalt cirka 60 000 palestinska kristna på Västbanken och östra Jerusalem.

Den kristna emigrationen är ett hot mot den kulturella och religiösa mångfald som kännetecknat det palestinska samhället och tidigare stora delar av Mellanöstern.

I dag fortsätter den tysta annekteringen av land bland annat i Cremisan- och Makhrour-områdena som har gamla vackra terrasserade vingårdar. Den norra infarten till Betlehem kring Rakels grav som förr var ett av de livligaste affärsområdena, gör sedan det annekterats för byggande av en judisk bosättning  skäl för psalmens ord: ”O Betlehem du lilla stad hur tyst du ligger där...”.

De flesta turister gör ett kort besök i Födelsekyrkan och möjligen på Herdarnas äng innan man snabbt bussas tillbaka till andra sidan muren trots att det finns bra hotell, restauranger och souveniraffärer, där inkomster ofta är en fråga om man ska kunna stanna kvar eller emigrera. För att inte tala om den rikedom i kultur och möten med människor som erbjuds. Men trots alla yttre svårigheter finns här ett trotsigt hopp.

Om vi kristna i övriga världen tycker att det är viktigt att bevara en lokal kristen närvaro och kultur med människor som förvaltat det kristna arvet genom att be, leva och arbeta där de funnits i snart 2 000 år är det viktigare än någonsin att fortsätta att stödja, besöka, berikas av och skapa utbyten med palestinska kristna, som Svenska kyrkan gjort under mer än 60 år.

Mitri Raheb, präst och direktor för det Internationella Centret och Dar al Kalima-universitetet i Betlehem, påminner i en intervju med Kyrkornas världsråd om sambandet mellan hopp och handling.

Ibland kan det vara viktigt att känna hopplöshet, menar han, eftersom det kan påminna oss om att det mitt i alla utmaningar och motstridigheter finns en mening med ett handlingsinriktat hopp snarare än passivt hopp. Det är skillnad mellan hopp och optimism. Hoppet är långsiktigt och har inget med optimism att göra.

Mitri Raheb ser Bibeln som ett redskap för befrielse och hopp, inte som en skrift till försvar för ockupation eller bosättar-kolonialism som han anser att den används i dag. Det är inte en religiös konflikt utan en konflikt mellan jämlikhet, frihet och rättvisa för alla, mot västlig och israelisk dominans.

I konflikter koncentrerar vi oss ofta på ”det som dödar kroppen” och glömmer det som ”dödar själen”, det vill säga ett folks värdighet, skapande och visioner. Utan visioner går folket under.

Därför är kultur och andlighet som en konst för själen, att inte bara överleva utan att leva ett värdigt och innehållsrikt liv. Det är att vägra vara enbart mottagare och betraktas som offer, att bli medagerande och inte bara åskådare. Att mitt i en situation präglad av yttre dominans och våld föra en kamp för livets och skapandets krafter fylld av kreativitet och icke-våld.

Så här säger han: ”Det finns för mycket av både religion och politik i Mellanöstern i dag och många är desillusionerade över vad som åstadkommits. Min vision och dröm är ett pluralistisk palestinskt samhälle med starka civila organisationer där kristna har en aktiv och viktig roll och där alla män och kvinnor är med och formar framtiden”.

Kjell Jonasson
Präst och tidigare utsänd av Svenska kyrkan till Mellanöstern