Ett långt yrkesliv där han slutade som biskop i Växjö, det var Jan-Olof Johanssons liv före pensionen. Efter pensionsstrecket har han fortsatt på flera olika vikariat, både i Växjö och i Kalmartrakten. Nu har han tjänst i Södra Ölands pastorat över sommarhalvåret, där familjen har en sommarstuga sedan flera år.
Jan-Olof Johansson visste redan vid pensioneringen att han ville fortsätta arbeta.
– Jag hade ingen lust att gå i pension. Jag tycker om att jobba och kände mig pigg och frisk. Samtidigt ska man ha full respekt för den som känner sig trött och sliten och ser fram mot pensioneringen.
I pastoratet har han dels överlappat i väntan på en ordinarie präst, dels är han semestervikarie – han tycker om att täcka upp för lediga kollegor.
En stor del av jobbet består av gudstjänster och kyrkliga handlingar, men som vikarie längre perioder tycker han om att ingå i arbetslaget med dess planeringsarbete och personalsamlingar. Det är värdefullt och roligt att ha kontakt med församlingsråd och förtroendevalda, men också
bättre för församlingen när en präst delar alla arbetsuppgifter och inte bara gästspelar, menar han.
– Det är också härligt att ha mer tid för gudstjänster och förrättningar. Jag behöver inte känna mig så jagad, utan kan ta tid hemma hos folk vid exempelvis begravningssamtal.
Hur kan församlingen underlätta när en vikarie kommer till en ny församling? Jan-Olof Johansson tycker att en introduktion är viktig: hur arbetar man, hur får man kontakt med rätt personer, vilka traditioner finns i församlingen?
– Det tar lite tid att upptäcka hur församlingen fungerar. Men som vikarie bör man också känna in vilket sammanhang man har kommit till, vara lite generös och fråga hur man gör i församlingen.
Vilken drivkraft har Jan-Olof Johansson och andra pensionerade präster som jobbar efter pensionen? Kallelsen, svarar han – ett oomtvistligt argument.
– Jag är så glad över att jag får vara präst och vara tillsammans med människor – då klingar biskoperiet bort. Det är det här som ger kraften.
