Boktraven: Musik och memorarer

”Äntligen 80 – dags för memoarer”, så löd rubriken i Kyrkans Tidning när Rune Pär Olofsson intervjuades med anledning av sin födelsedag.

Det skulle dröja tretton år men 2019 kom så den utlovade boken, postumt eftersom författaren dog i fjol.

Rune Pär Olofsson var förutom upphovsman till ett 50-tal böcker även präst och journalist. I sina memoarer talar han klarspråk om det han ogillar, inte minst motståndet mot kvinnor i prästyrket. Efter reformen som öppnade ämbetet för kvinnor var han aktiv i debatten, och som debattör var han alltid rakt på sak. Han sörjde de vänskaper som gick sönder i ämbetsstriden. Men han menade att personangrepp inte kan undvikas, eftersom ”åsikter knappast existerar utan samband med bestämda personer”.

Merparten av boken är gladlynt och författaren visar prov på både självkritik och självdistans. Här finns många anekdoter och kända namn. I de dråpliga minnena figurerar till exempel skådespelaren Georg Rydeberg och de legendariska musikerna Waldemar Åhlén och Eric Ericson, som Olofsson höll mycket högt.

Barnläkaren Lars H Gustafsson har länge intresserat sig för 1600-talskompositören Buxtehude. Intresset väcktes när han som femtonåring tog orgellektioner hos Per Erik Styf, organist i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. I boken Vid orgeln Diderik Buxtehude fördjupar sig författaren i kompositörens historia och betydelse.

Gustafsson intervjuar den danska organisten Bine Bryndorf, som avvisar föreställningen att Buxtehude var en föregångare till Bach. Båda är genier i sin tid, menar hon. Författaren gör också upp med det ofta upprepade påståendet att Buxtehudes dotter var så ful att Bach inte ville gifta sig med henne. Ovetenskapligt och slappt kvinnoföraktande, lyder Gustafssons dom.