Precis som stora delar av svenska folket har biskop Susanne Rappmann suttit klistrad framför tv:n för att se bordtennisen under OS.
Biskopen har själv varit bordtennisspelare i hela sitt liv och är fortfarande aktiv i en klubb i Göteborg där hon deltar i seriespel ibland.
– Jag har ärvt intresset av min pappa och satt i sporthallen redan som barn, sedan har jag varit spelare och tränare. Men jag har aldrig tillhört eliten. Som högst spelade jag i division ett, berättar biskop Susanne.
Makalöst att vända
Onsdagskvällens semifinal för det svenska herrlaget, när Truls Möregårdh, Kristian Karlsson och Anton Källberg lyckades vinna mot det japanska laget, såg hon förstås också.
– Det var ju helt makalöst att kunna vända ett sånt underläge. Magiskt faktiskt. Jag tror att de lyckades genom att skapa små förändringar under matchen. Att ha modet att fortsätta tro på att det går. Det är en kombination av mental styrka och teknik som gör det. Sedan går det inte att överskatta mängden träning de här spelarna har genomfört.
Mod och kreativitet
Biskop Susanne Rappmann har, som så många andra under OS, fascinerats över Truls Möregårdhs spel.
– Han hittar till och med på nya slag, som ett helt nytt sätt att blockera och göra underskruv vid serve.
Teknik, snabbhet och mentalt spel är det som biskop Susanne tycker om med bordtennis.
– Det krävs mod och kreativitet, precis som i många andra idrotter.
Behöver samlas
Nästan alla församlingshem och kyrkliga lokaler har ett bordtennisbord och många är de matcher som har spelats i barn- och ungdomssammanhang. Något som biskopen märker när hon är ute i sitt stift.
– Det står ofta ett pingisbord i källaren i de församlingar där jag är på visitation och jag brukar bli ombedd att slå några bollar.
Finalen för det svenska herrlaget på fredag eftermiddag ska Susanne Rappmann självklart se.
– Vi behöver saker att samlas kring. Jag tror det är bra för oss alla.
