Carina Bergfeldt: De dödsdömdas pastor lärde mig förlåta

Historien börjar för ganska precis tio år sedan. Carina Bergfeldt arbetade för Aftonbladet med en artikelserie om dödsstraffet i USA. Hon intervjuade dödsdömda, anhöriga till offer, myndighetspersoner och träffade då även Jim Brazzil.

Han arbetade sedan ett antal år som stöd åt brottsoffrens anhöriga, som han mötte i samband med avrättningen av den dömde. I den rollen hade han bevittnat 121 avrättningar. Dessförinnan hade han varit med som stöd för 155 personer som dömts och avrättats av det amerikanska rättsväsendet.

Jim Brazzils uttryckliga uppdrag av delstaten Texas var att medverka till att avrättningarna gick så lugnt till som möjligt. Men för honom själv var huvudsaken att de dödsdömda skulle få frid med Gud och därmed komma till himlen.

Krävde att han inte skulle glorifieras

- De insikter och historier från insidan av dödens väntrum som Jim förmedlade var så fängslande att jag inte kunde låta bli att säga att det här borde ju bli en film eller en bok, säger Carina Bergfeldt.

Jim svarade då att han redan tackat nej till ett arvode på en miljon dollar av ett tv-bolag som ville göra en film om hans liv, eftersom de ville göra honom till någon slags hjälteperson, och det var han inte intresserad av.

- Vi höll sedan kontakten, och några år senare så frågade jag honom igen. Och mot löfte om att inte glorifiera hans liv så sa han till slut ja.

Satt i dödens väntrum

Samtalen som ligger till grund för boken ägde rum under två intensiva veckor redan 2015. Samma år skrev Carina Bergfeldt också en text i Kyrkans Tidning om mötet med Jim Brazzil. 

Men sedan kom livet och karriären som utrikeskorrespondent för SVT emellan för Carina, och anteckningar och inspelningar blev liggande tills för halvannat år sedan, då ett telefonsamtal från Jim Brazzil fick Carina Bergfeldt att äntligen komma igång.

- Han ringde och berättade att nu var det han som satt i dödens väntrum. Den leukemi Jim levt med och fått behandling för under flera år hade gått in i ett nytt stadium. Enligt läkarna levde han redan på övertid.

Kvällar och helger vigdes till att färdigställa boken och nu är den alltså klar. Boken har fått titeln ”En bra dag att dö”, ett citat från en av de fångar som Jim Brazzil följt med in i avrättningskammaren.

Det enda han var bra på

Boken berättar historien om Jims liv, inte bara om åren som fängelsepastor, utan även om hans privata liv, om ett långt och delvis olyckligt äktenskap, och Jim väjer inte för att berätta om sina tillkortakommanden som människa.

Han beskriver sig själv som en medelmåtta i de flesta avseenden, och att det enda han egentligen var bra på var som lyssnande medmänniska i rollen som fängelsepastor åt de dödsdömda.

Redan under samtalen med Jim Brazzil 2015 och under bearbetningen av materialet till boken märkte Carina Bergfeldt att hon själv påverkades starkt på ett personligt plan.

- Han är ju i vissa avseenden faktiskt en konservativ gammal gubbe från Texas med värderingar som jag har väldigt svårt för, och ibland blev jag riktigt förbannad på hans inskränkta syn. Men i de frågorna så var vi överens om att, som det heter i USA, ”agree to disagree”.

Skuld, förlåtelse och försoning

Viktigare för Carina Bergfeldt blev istället de delar av samtalen som handlade om skuld, förlåtelse och försoning. Där kunde hon knyta an till delar av sitt eget liv, särskilt plågsamma minnen från barndomen och uppväxten, som präglats av en starkt dominerande pappa som skadat inte bara henne utan hela familjen.

Ett antal terapitimmar till trots har det funnits knutar som är olösta och ännu kanske är det. Men knutarna har definitivt lösts upp till en del och Carina känner att hon tack vare mötet med Jim Brazzil och hans livsinställning har kunnat lämna den offerroll hon tidigare känt sig så bunden av, som också påverkat människor i hennes närmaste omgivning.

- För mig har ord som förlåtelse och försoning tidigare mest varit tomma ord, synonymt med att förlåtelsen har inneburit att allt nu är okej. Men jag har förstått att förlåtelsen egentligen mer är för min egen skull, för att jag själv ska kunna lämna en situation och gå vidare.

Inför döden hävdade de sin oskuld

Min man tycker till och med att han har fått en ny fru, nu när jag inte blir lika arg och lättkränkt som tidigare, säger Carina Bergfeldt och skrattar.

Jim Brazzil har berättat att många av de dödsdömda, som hela tiden bedyrat sin oskuld, inför avrättningen bekände för honom att de faktiskt begått de övergrepp och mord som de dömts för. Men när de sedan låg på britsen i väntan på att nålarna skulle stickas in, med offrens anhöriga som åskådare på andra sidan en glasruta i rummet intill, hävdade de åter sin oskuld.

För Jim Brazzil var det en tung börda att till de anhöriga inte kunna få yppa vad den skyldige sagt till honom i förtroende, eftersom han visste att det skulle kunna bidra till läkningen av deras sår.

Nu bryter han tystnadsplikten

Endast vid ett tillfälle frågade Jim Brazzil den dömde om det var okej att han berättade för mamman att han verkligen mördat hennes dotter. Mördaren gav sitt medgivande, och Jim kände att det verkligen betydde mycket för mamman att få veta sanningen från Jim.

- Så här i efterhand önskade Jim att han frågat fler av de dömda om tillåtelse att berätta för de anhöriga, och jag vet faktiskt inte varför han inte gjorde det, säger Carina Bergfeldt.

I boken så bryter Jim Brazzil nu i flera fall den tystnadsplikt som han tidigare värnat. Om några anhöriga händelsevis skulle få ta del av hans berättelse, menar han att det i så fall är värt det brutna förtroendet gentemot den dödsdömde.

- I slutändan så säger Jim att det får han ta med Gud när den dagen kommer.