"Det var en gång …” Det är frestande att använda sagans traditionella öppningsord när man ska tala om en bok som enligt sin titel handlar om något så sagolikt som trollkarlar. Det är frestande också därför att den tid som boken behandlar – 1920-talet – nog för de flesta svenska läsare i dag ter sig lika avlägsen som sagans värld: en tid då det var från universiteten i Berlin, Heidelberg, Tübingen och Marburg, inte Harvard, Columbia eller Stanford, som de tongivande filosoferna spred sitt ljus över världen.
Den tyske filosofen Wolfram Eilenbergers bok från 2018, Zeit der Zauberer. Das grosse Jahrzehnt der Philosophie 1919–1929, gjorde från början succé på den tyska och snart nog också på den internationella bokmarknaden.
Den föreligger nu på svenska, Trollkarlarnas tid. Filosofins stora årtionde: 1919-1929, i översättning av Jim Jakobsson (2024, bokförlaget Daidalos).
De trollkarlar som boken handlar om är de båda tyska universitetsprofessorerna Ernst Cassirer (1874–1945) och Martin Heidegger (1889–1976), den tidigt geniförklarade österrikaren Ludwig Wittgenstein (1889–1951), vars korta akademiska bana främst var knuten till Cambridge, och den oftast fritt verksamme tyske kulturanalytikern Walter Benjamin (1892–1940).
Bokens titel är fyndig men inte bara djärv utan rentav provokativ. År 1917, två år innan ”filosofins stora årtionde” började, hade den tyska tänkaren och sociologen Max Weber, som var de fyras like om inte mer, förklarat att den moderna världen var ”avförtrollad” (entzaubert).
Redan 1916 var Einsteins allmänna relativitetsteori känd. Och 1927 lanserade Werner Heisenberg kvantmekanikens grundformel, osäkerhetsprincipen. Fanns det längre plats för trollkarlar år 1919? Eller kanske snarare: var det verkligen filosoferna som i denna värld kunde göra anspråk på en sådan position? Hade inte den magiska staven redan övergått till naturvetenskaperna?
Men nu var det således en gång dessa fyra. Att beskriva och begripliggöra ett förlopp eller ett skede genom att följa ett antal personligheter är ett urgammalt förfarande. Först kom Plutarchos, som skrev sina ”jämförande levnadsteckningar” över berömda greker och romare omkring år 100 e Kr.
Ett villkor för att metoden ska ge goda resultat – alltså leda till ökad insikt – är att de porträtterade inte bara har jämförbart geografisk eller kronologisk hemvist. De ska var för sig ha en tydlig individualitet men samtidigt stå i ett någorlunda klart och betydande förhållande till varandra; biografierna ska kunna knytas samman på ett meningsfullt sätt, så att summan, när de nu är fyra, inte stannar vid fyra gånger ett utan hamnar något däröver.
Det villkoret är med råge uppfyllt i Trollkarlarnas tid. De fyra är till att börja med i hög grad särpräglade personer, för att använda ett försiktigt neutralt uttryckssätt. I ett par fall skulle den respektlösa benämningen ”kuf” inte vara orimlig. Trots deras gemensamma egenskap att vara tyskspråkiga tänkare med universitetsanknytning i en orolig och svår tid är deras levnadsöden mycket olika.
Äldst var Ernst Cassirer. Han var en judisk intellektuell med patricisk livsstil och klassisk forskningsinriktning. Kant, Goethe och Humboldt tillhörde hans ledstjärnor; hans storverk är trebandsverket De symboliska formernas filosofi. Hans karriär kröntes med rektorskedjan vid Hamburguniversitetet 1929.
Ludwig Wittgenstein föddes som mångmiljonär in i det habsburgska Wiens societet, studerade i Cambridge och geniförklarades där före första världskriget, stred i den österrikiska armén, överlät sin förmögenhet på sina systrar och levde i tio år som folkskollärare i den österrikiska landsorten, skrev den korta, kärva klassikern Tractatus logico-philosophicus, som 1929 accepterades som avhandling i Cambridge (med stöd av Bertrand Russell, som dock inte ansågs ha till fullo begripit verket, vars berömda slutord är ”Om det man inte kan tala måste man tiga”).
Om någon av de fyra har giltiga anspråk på ställning som trollkarl är det otvivelaktigt Martin Heidegger. Utgången ur en strängt troende katolsk allmogemiljö i Schwarzwald inledde han sin akademiska bana som prästkandidat men övergick tidigt till filosofin, där hans främste lärare blev Edmund Husserl i Freiburg-im-Breisgau, fenomenologins fader, som han skulle efterträda 1928.
Heidegger bedrev sin forskning och sitt författarskap med en lidelse som gjorde honom fruktad men också beundrad, inte minst bland franska intellektuella, som Foucault, Lacan och Derrida. Heideggers främsta verk, Sein und Zeit (Varat och tiden), utkom 1927 och kan enklast beskrivas som ett energiskt försök att slå sönder och samman all tidigare filosofi och ersätta den med en verklighetsuppfattning som bygger på insikt om livsångesten som grund för all metafysik. Heidegger introducerar en egen genomtänkt men svårtillgänglig terminologi.
Den mest okonventionelle och den i världslig mening minst framgångsrike bland de fyra var Walter Benjamin, utgången ur en förmögen judisk familj som han tidigt bröt med. Trots flera energiska försök uppnådde han aldrig någon akademisk position. Han sympatiserade med den kommunism som var aktiv i 1920-talets Tyskland, besökte Moskva och förde tidvis en flackande tillvaro. Det erkännande som kom honom till del som fri skribent – författare av omfattande och insiktsfulla litteraturanalyser och litteraturhistoriska essäer – kom sent i livet.
Vad är då gemensamt för dessa fyra? Vad gör det meningsfullt att sammanföra dem? Eilenberger ger åtminstone två goda skäl. För det första är språket – det mänskliga språket – det helt dominerande föremålet för deras intensiva intresse och idoga arbete.
För det andra ger de sig i kast med språket i ett syfte som kanske framträder tydligast hos Heidegger: att göra upp med den traditionella filosofiska analysen och börja från början för att förstå den verklighet som språket kan klarlägga eller dölja. Den gemensamma samhälleliga bakgrunden var det Tyskland som förlorat första världskriget och som under hela 20-talet levde i desorientering, ibland kaos och stundom nära sammanbrott. Det är inte förvånande att den yttre situationen förstärkte strävan att slå sönder de nedärvda intellektuella verktygen och försöka smida nya.
Historien slutade inte 1929. Det kom ett 1933. Cassirer måste fly (bland annat en tid i Sverige), Heidegger blev medlem av nazistpartiet (men kom helskinnad genom 1945), Wittgenstein räddade sig i tid till Cambridge och Walter Benjamin tog sitt liv på flykt från det ockuperade Frankrike 1940.
Eilenberger skriver en journalistiskt rapp prosa, och de scenväxlingar som besöken hos dessa fyra individer möjliggör utnyttjar han skickligt för att ge läsningen en behaglig rytm. Därmed är inte sagt att Trollkarlarnas tid är en lättläst bok. Den är tvärtom tämligen krävande, och trots en kompetent översättning lurar åtskilliga fällor på den oförsiktige läsaren i filosofins språkliga snårskog.
Stig Strömholm
