Biskop Karin: "Hela Europa måste hjälpas åt"

En vattenskadad bibel med följande verser från Psaltaren 107 understruken: “Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. Han stillade stormen, och vågorna tystnade. De gladdes när det blev lugnt, han lät dem nå hamnen de ville till.”

Det blev Karin Johannessons, biskop i Uppsala stift, starkaste intryck från ett besök på ön Lampedusa i medelhavet.  

Bibeln var en gåva till biskopen från församlingsprästen på Lampedusa. Församlingen tar emot biblar och koraner som upphittas i förlista flyktingbåtar. 

Lampedusa tillhör Italien, men ligger nära Tunisien och Libyens kust och har därför blivit första anhalt för många flyktingar som söker sig till Europa. För italienarna är dock Lampedusa främst ett semesterparadis och på ön är turistnäringen viktig. 

–  Man hör om Lampedusa på nyheterna och när jag kom dit så såg jag ju att det är en väldigt liten ö. Kontrasterna blir väldigt stora med å ena sidan badstränderna med parasoll, å andra sidan vetskapen om att bara någon kilometer bort bor de som precis kommit över medelhavet i före detta militärbaracker omgärdade av stängsel, säger Karin Johannesson. 

Överfullt migrationscenter

Den gamla militäranläggningen har gjorts om till migrationscenter. Anläggningen har kapacitet för 350 personer, men flyktingarna strömmar till i sådan takt att medier har rapporterat om att där bor uppemot 2000 personer.    

–  Vi kunde inte besöka migrationscentret för att det var överfullt. Bedömningen gjordes att det kunde bli farligt både för mig och dem.

Istället fick Karin Johannesson prata med de som arbetar med mottagande och med identifiering av kroppar.  

– Det bor inte så många på Lampedusa och det blir en väldig press på en väldigt liten församling. Jag lärde mig under besöket att få in i kroppen hur de som arbetar för ett bra mottagande på markplan kämpar. Det var väldigt starkt att erfara deras omtanke och omsorg både för turisterna och för flyktingarna. De är i behov av hjälp och hela Europa måste hjälpas åt.  

På Lampedusa besökte biskopen en utställning som visade flyktingars hårda väg till Europa. En mångårig resa kantad av våld och våldtäkter.  

–  Det gör att man tänker att vi lever inte i en civiliserad värld för sen stänger vi in dem på en liten ö när de kommer. Vi måste ju tillsammans ta ett ansvar där.

Att vara på plats och se det överfulla migrationscentret utan att få komma in eller hjälpa till väckte tankar hos biskopen om hur man kan förbättra situationen. 

– Det finns en flygplats på Lampedusa där turisterna flygs in, kan vi hjälpas åt att flyga ut några hundra flyktingar då och då så att det går att få drägliga levnadsförhållanden medan man får sitt ärende prövat? 

Biskopen mötte representanter från protestantiska kyrkan i Italien som arbetar med att upprätta humanitära korridorer för flyktingarna, något som Karin Johannesson säger att hon står bakom. Representanterna arbetar också med att identifiera kroppar och se till att varje flyktings historia berättas. Några av de livsöden som Karin Johannesson fick höra om berörde extra mycket. 

 – Jag läste om några och såg att de hade varit på väg till Sverige. Och det kändes på ett särskilt vis, för då tänker man att det är människor här i vårt land som har väntat på dem som aldrig kom. Det blir en konkret verklighet på ett annat sätt. 

En bra plats för samtal om flyktingmottagande

Under fastan är det vanligt att biskopar byter ut guldkorset det bär mot ett annat. Med sig hem från resan har Karin Johannesson ett kors skapat av en konstnär på Lampedusa av trä från förlista flyktingbåtar. 

– Det kommer jag ha varje fasta för att påminna mig om att det pågår stora flyktingströmmar som kommer till olika länder som vi inte läser om eller kommer ihåg, men där människor i det tysta kämpar på för att hjälpa de här människorna. 

Karin Johannesson hoppas på att återvända till Lampedusa någon gång. Där finns mycket att lära sig om ekumenik på gräsrotsnivå och det är en bra plats för att föra samtal om flyktingmottagande i Europa säger hon. 

–  Nu vill jag berätta om det jag har sett. Sen kan man bara hoppas att vi tillsammans kan hitta lösningar som gör att den här situationen inte bara fortskrider i det tysta.