Bilderna bär på ett spår av Gud, men de är inte Gud

“A minute to learn… a lifetime to master!” De orden står på förpackningen till det klassiska brädspelet Othello, ett av de många brädspel som stod därhemma och som jag och min bror fyllde ut tiden med när vi inte hade något bättre för oss. Jag tänker på det citatet ibland när jag läser Bibeln. Det är enkelt att läsa texten, men det kommer ta en människa en hel livstid att bemästra den.

En vanlig fråga som man måste ställa sig inför varje bibeltext är: ska vi läsa texten bokstavligt ­eller symboliskt? Är texten ett uttryck för något som faktiskt har hänt eller är det en bild för något som går bortom vår vanliga värld?

Jag är av den bestämda uppfattningen att man ska läsa ganska få av Bibelns berättelser bokstavligt. Det är berättelser med många bottnar och djup symbolik. Symbolik som ibland gått förlorad i tid­ens vågsvall, symbolik som vi kan återupptäcka, ­eller som vi får chans att skapa själva.

”Jag är den gode herden”, säger Jesus i helgens evangelietext (psalm 23) . Ska vi läsa det bokstavligt eller symboliskt? Här verkar de flesta vara överens om att vi ska läsa texten symboliskt. För alternativet, att Jesus faktiskt skulle vara fåraherde, verkar inte rimligt.

För det första gör avsaknaden av kvalificerade ­yrkesutbildningar på den tiden att steget från att växa upp som snickare till att bli herde är för långt. Om Jesus skulle haft ett yrke så borde det alltså vara snickare.

För det andra är det en så oerhört kort tid han faktiskt verkar som fåraherde (och bara i Johannes­evangeliet!) och hans kringflackande liv och eviga rännande och predikande skulle göra honom till en ganska usel fåraherde. Såvida inte fåren är med ­honom hela tiden, vilket det saknas belägg för.

För det tredje skulle han knappast behöva arbeta för brödfödan med tanke på hans i evangelierna ­bevisade förmåga att mångdubblera födoämnen. Eller ska brödundret också läsas symboliskt? Kanske det.

Om vi nu väljer att läsa uttalandet symboliskt så förstår vi att Jesus ger uttryck för att det finns något i det gudomliga som påminner om något hos en ­fåraherde. Herden blir en symbol för Gud. I boken Myt och symbol från 1967 skriver Ian T Ramsey om sådana här modeller, som han kallar det, bilder av Gud eller det gudomliga som står i direkt samband med erfarenhetens värld.

För att förklara något om Gud så används personliga erfarenheter eller institutioner i den omkringliggande kulturen som bilder. Guds makt förknippas med den tidens mäktiga: kungligheter, härskare och segerherrar. Guds omsorg om människan förknippas med bilder av fåraherdar och kycklingmammor. Guds kärlek till människan förknippas med de nära relationerna: far och mor, brud och brudgum. Guds skapande och kreativa förmåga förknippas med krukmakaren som formar och ger liv till sina verk.

Ramsey skriver att våra bilder och modeller kommer ur något som han kallar för en ”kosmisk upptäckt”. I gudserfarenheten upptäcker vi något – och modellerna är ett sätt för den enskilda människan att omvandla detta till något i vårt språk, till något som finns i världen. Ett ”något” som kan kasta ett ljus över ett ”något” i det gudomliga.

Modellernas uppgift är att förmedla en del av det transcendenta. Bilderna och modellerna bär på ett spår av Gud, men de är inte Gud. Det är en ­viktig distinktion där, menar Ramsey, en distinktion som låter Gud vara Gud och inte fastna i språket ­eller i förlegade former av Gud som inte längre ger ­mening till människor.

Gud utvecklas. Och vi med hen.

Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg