Fröjd i templet – men kyliga stråk smyger sig in

Inte sällan träffar jag gamla människor som tycker att de har det bästa i livet bakom sig. Man kan fundera: finns det något sätt för yngre och oss medelålders att förbereda oss, så att vi, när den dagen kommer, inte behöver hamna i resignation och nostalgi? Ett judiskt ordspråk kanske kan leda vägen: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise är det skördetid.

När man möter Hanna och Symeon står det i alla fall klart att de har det bästa framför sig! Det är sådan glädje kring dessa seniorer; något som kanske förklarar varför de i konsthistorien är så ofta avbildade. Jag tänker särskilt på en av Rembrandts målningar; där har Hanna i sin vackert guldfärgade dräkt en så tydlig resning och pondus!

Kyndelsmässodagen markerar i kyrkoåret avslutningen på julfirandet; återigen är det lilla barnet i centrum. Snart nog är han vuxen och förs ut i öknen och till andra karga platser, men än en gång får vi samlas kring ett möte i templet som är idel fröjd.

Fast, förresten, nog smyger det sig in kyliga stråk också här. Symeon profeterar att barnet ”skall bli till fall eller upprättelse (…) och till ett tecken som väcker strid”. Även profetorden hos Malaki beskriver Honom som en gåva folket bett om men som, när Han kommer, de inte vill ha: Men vem kan uthärda dagen då han kommer?

I Händels aria ”But who may abide …” låter orden så vackra och så länge Symeon är där, och Hanna, känns det tryggt. Men förr eller senare så kommer varje människa i sitt eget liv att märka av den strid och det svärd genom den egna själen som kan drabba den som håller sig till Honom. Open doors World watch list som publicerades nyligen och som visar att 360 miljoner kristna världen över i dag lever under förföljelse bekräftar ordens fortsatta giltighet.

Förra söndagen gladde sig de samariska byborna över att de sett ”världens frälsare” (Johannesevangeliet 4:42). Det är herdarnas glädje och den blinde Bartimaios glädje. Människor blir överraskade och tacksamma över Guds omsorg, att den är på riktigt och att den är personlig. Men förr eller senare blir det personliga jobbigt.

Riktiga människor gör inte automatiskt som vi vill; så fort det finns en person finns det fri vilja och den riskerar att krocka med vår egen. Och när det gäller Jesus, Guds son, så försvåras samvaron av att det lämpliga förhållningssättet, om Han nu är ”världens frälsare”, är lydnad och lovsång och det är ju inte alltid vi känner för det. Om man då ändå ska stanna kvar hos Honom krävs det att man, som Hanna och Symeon, förstått att ta vara på pärlan, även när det innebar att man fick säga nej till annat.

Om Hanna står det att hon ”talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse”. Häri tror jag det finns en pedagogisk nyckel för kyrkan, och det visar ju också berättelserna om Jesus: somliga blir glada när de möter Honom, andra provocerade.

De som blir glada verkar ha en beredskap för glädjen, alltså: de är inte sig själva nog, de har identifierat brister i sitt liv, nöd och smärta och de har kanske varit tvungna att ropa ”hjälp!”. Det stämmer till eftertanke att kyrkan växer just där de kristna får lida.

I går träffade jag en pigg äldre dam i smart, rosa polotröja som berättade att hon brukade vara med i en konfirmandgrupp i sin församling. I bästa fall så kan kyrkan erbjuda många sådana möten över generationsgränserna. De unga behöver andliga mödrar och fäder och gamla människor behöver förstå att deras tillvaro inte måste vara en ensam vinter utan att de, i Hanna och Symeons efterföljd, har ett uppdrag att visa de unga vägen, påminna om Honom vars ljus vill nå ”varje hjärta armt och mörkt”.

Anna Sophia Bonde
Präst i Mölndal och skribent