Ibland sker saker som delar upp tiden i ett före och ett efter

Det finns avgörande ögonblick i en människas liv. Det kan handla om ett välgrundat och genomtänkt beslut som sätter livet i rörelse eller en ren tillfällighet. Det vi kallar för slump. En olyckshändelse, en förälskelse. Att få jobbet eller att mista det och falla hårt utan fallskärm och besparingar.

I avgörande skeenden händer något med vår blick och för en del av oss öppnas plötsligt en tillvaro full av tecken. Kanske är det ett slags överlevnadsstrategi – för när kartorna inte längre stämmer så återstår inget annat än att följa stjärnornas positioner. Något måste vi navigera efter i tider när det vi en gång visste inte längre är säkert.

Jesus på stranden vid Jordanfloden tillsammans med Johannes döparen. Vi kan läsa berättelsen med utgångspunkten att Jesus redan vet, att han medvetet tar varje steg i enlighet med en gudomlig plan. Nu är tiden att komma ut i offentligheten. Att påbörja det uppdrag han har blivit sänd för att utföra. Och han ber Johannes att döpa honom, som ett tecken på ett nytt liv som nu tar sin början.

En annan version är en Jesus som pendlar mellan visshet och tvivel. En Jesus som både vill och som tvekar inför det som väntar. En Jesus som fullt ut går in i det mänskliga. Kanske inser han att stunden vid Jordan är avgörande.

I Martin Scorceses filmatisering av Kristi sista frestelse finns kampen och tvivlet så närvarande. En Jesus som brottas med sitt kall. Möjligheten att välja ett annan väg – drömmarna om att bilda familj och leva ett enkelt liv långt från offentlighet och gudomliga anspråk.

Det finns betydelsefulla ögonblick i mitt eget liv. Retrospektivt kan vägval och händelser värderas. Jag ser tillbaka och minns ögonblick färgade av det jag vet nu. Nu när jag sitter med facit. Det var hit jag skulle. Det fanns trots allt en riktning.

De berättelserna är ofta efterhandskonstruktioner, men därmed inte mindre sanna. Vi behöver mening och samband. Vi fyller i luckorna för att göra vår egen berättelse begriplig. Och kanske blir det tydligt att det funnits tillfällen i våra liv då något fallit på plats. Ett skeende som delar upp tiden i ett före och ett efter.

Jesu dop är en avgörande händelse. Kanske visste han inte då vidden av uppdraget och ändå vadar han ut i vattnet tillsammans med Johannes. Låter det ske och i den stunden mottar han bekräftelsen. Du är min älskade och utvalde. Kanske var det ett ögonblick att återvända till, något att hålla fast vid under dagarna i öknen, i Getsemanenatten.

Finns det ögonblick som vi vilar i och återvänder till? Avgörande händelser som bär våra liv och vår tro, också de dagar vi tvivlar på riktning och mening.

Jesus på stranden vid Jordanfloden. I Johannes ögon är han den störste. I relation till Jesus har han ingenting att komma med, han är inte ens värdig att knyta hans sandaler. Och Jesus ber honom – döp mig! Gå ut i vattnet tillsammans med mig för jag är också en människa som behöver tecken, någon annans händer som berör och välsignar. Vattnet som gjuts över mitt huvud, mitt liv. I det ögonblicket bor en sårbarhet och tillit.

Och ingen av oss förmår att greppa vidden av uppdraget, att leva det liv vi fått. Ändå måste vi gå, fortsätta att vara i rörelse. Vi behöver tecken, likt en himmel som oväntat öppnar sig. Någon som ser och bekräftar. Du är min älskade, min utvalda.

Susanne Dahl
Studentpräst i Umeå