Relationens mysterium – någon annan blir subjekt i mitt liv

Det är begravning och i bänkarna sitter en handfull personer. Det är gott om plats för eftertanke i den stora pampiga 1800-talskyrkan. Jag tänker på textraden ”Vi byggde katedraler till din ära, men du klev alltid längre ner” från poeten Ylva Eggehorns psalm Innan gryningen. Det är en psalm om Jesus bortom mytgestalten, om han som klev ner, han som fick vägdamm på fötterna.

Det finns teologer som värjer sig mot katedralerna, som förespråkar en katakombisk teologi, som hävdar att teologin rör sig bäst i underjorden, i ­mörka vrår där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Överraskningens teologi, med en ­öppning mot det oväntade.

Katedralerna skymmer, menar de, står i vägen för livet som myllrar under ytan. Katedralerna är ­endast luftslott, maktspråk och äregirighet. Som stora fallosar står de upp i våra städer och byar. ­Erigerade mot himlen väntar de på extasen.

Jag förstår deras synsätt. Men katedralen är också längtan, hinner jag tänka under begravningen. Längtan efter skönhet, längtan efter att något vackert tar vid, en förhoppning om att något avlägset blått är slutmålet för våra dödas resa bort från oss.

Katedralen kan också innebära en längtan efter gemenskap. I essän Det att göra film skriver Ingmar Bergman:

”Jag vill vara en av konstnärerna i katedralen på den stora slätten. Jag vill vara sysselsatt med att ur stenen hugga fram ett drakhuvud, en ängel, eller kanske ett helgon, sak samma vilket. Jag känner en stor förnöjelse i både det ena och det andra. Oavsett om jag tror eller inte, oavsett om jag är kristen eller hedning så arbetar jag i det gemensamma byggandet av katedralen … ”

Det han uttrycker är en längtan efter att vara delaktig i något. Uppleva den svindlande erfarenheten av att något som är större än jag själv är subjekt i mitt liv.

Livet som vi lever, det är ”fyllt av arbete och ­ansvar, sorg och glädje”. Så står det i en av kyrkohandbokens begravningsböner. Livet är fyllt av arbete och ansvar. Det kan låta lite krasst, men egentligen är det tvärtom. ”Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd”, säger Jesus i söndagens evangelietext. Det kan låta lite hårt, ska man inte få unna sig en liten vila mellan varven?

Jo, men arbetet är bara arbete om du inte är i relation till det. Om arbetet är dina barn, att se till att de är mätta, att de gjort sina läxor, att deras galonbyxor är tvättade och redo att smutsas ner nästa dag, är det ett arbete då? Eller är det en del av livet? Om arbetet är att söka Guds rike, att färga världen med avlägset blåa nyanser, blir det någonsin klart? Om det finns en större uppgift, får vi någonsin vila från den då?

Kanske är det också det Bergman uttrycker, att det är själva katedralbyggandet som är det viktiga? Den gemensamma uppgiften.

Det är ju det som är relationens mysterium, det som vi firar i katedralerna vid de stora festerna. Att någon annan blir subjekt i mitt liv. Det är ett erkännande av relationens närvaro. Eller relationens frånvaro, det vi saknar vid en begravning. Ett erkännande av att något annat än jag själv är, eller har varit, subjekt i mitt liv. Ett erkännande av en större gemenskap, ett större mål i livet och ett erkännande av min egen litenhet i den triumferande anonyma helheten.

Våra röster ekar i den stora katedralen, ­studsar mot väggarna som restes för hundratals år sedan och möter oss igen. Ett eko från en annan tid. En påminnelse om att arbetet inte är klart med den ­enskilda uppgiften. Det finns en katedral att bygga.

Ludvig Lindelöf
Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg