Insikten att Gud varken graderar våra styrkor eller svagheter, är också en förlust som befriar. Vi behöver inte tävla med varandra!
Ändå minns jag med viss fasa de vuxnas vassa armbågarna som trängde undan oss ungdomar vid nattvardsbordet i Skellefteå landskyrka på 70-talet allt medan församlingen sjöng ”men här gäller tränga, ja, tränga sig fram, annars är himlen förlorad” (nummer 265 i psalmboken).
Jag minns också den ibland aggressivt, eller triumfatoriskt, ställda frågan: Är du frälst? Visst, den kan vara formulerad i omsorg men svaret låter sig inte enkelt formuleras i ett ja eller nej. Det enda rimliga svaret på frågan är väl att det litar jag på.
Om det finns en gräns på frälst eller inte, vem sätter den? Inte andra, inte heller jag. Jag äger inte min egen frälsning, lika lite som jag äger sanningen. Jesus är frälsaren och sanningen. Till det står mitt hopp, inte till att jag av egen kraft lyckas kvala in i de frälstas skara. Eller hinna fram till den eviga ron, som det heter i psalmen.
Vår egen strävan är luft och alla yttre manifestationer på makt ska brytas ner. Det kan låta dystert, men är ett evangelium. Ibland måste vi släppa taget för att finna det. Meningen med skapelsen sammanfattas inte i mitt eget liv. Meningen är större än så.
Om inte annat, så kan barnen lära oss. I stället för luftslott bygger de sandslott som försvinner men är mödan värda ändå. Byggandets drivkraft är glädjen att skapa, inte att bygga högst eller bäst. Kolla, ropar barnet lika glatt när den största vågen slår mot det bräckliga tornet. Det är som att de vet att det inte hjälper någon enda av oss att vinna hela världen men på kuppen förlora sin själ. Som att de vet att befrielsen ligger i att våga förlora och våga ta emot. Vända om. Eller att bli som ett barn.
Gunnar Sjöberg
Präst och skribent
