En kanske-teologi kan vara en dörröppnare

I somras dog Bengt Inghammar. Trots att han var född 1940 var hans frånfälle högst oväntat. Han dog med stövlarna på, som britterna säger. Almanackan var fulltecknad och samma dag skulle han hålla en begravning.

Bengt Inghammar var en viktig person. För mig personligen var han en av mina föräldrars ­allra äldsta och närmaste vänner; han var dopfadder till en av mina bröder; och assistent på min präst­vigning. Dessutom mentor i flera sammanhang. 

Men Inghammar var viktig för långt fler: kyrkoherde i Annedal, prost i Göteborg, en av grundarna till nomineringsgruppen Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA), och förtroendevald på flera nivåer inom kyrkan. Dessutom tidig förkämpe för prästvigda kvinnor i ett kärvt stift, pionjär i kyrkans ­hbtq-arbete, apostel för kyrkans möte med män­niskor med olika typer av funktionsvariationer, föregångare i kyrkans arbete med sorgegrupper. Bland mycket annat. 

På Inghammars begravning, i Annedalskyrkan den 16 juli, samlades närmare 700 personer. 

Det finns flera anledningar till varför Inghammar var viktig för så många. Men här ska ett slag slås för vad som skulle kunna kallas för en kanske-teologi.

Ordet kanske var ett av Bengt Inghammars signum. Han stack ofta och gärna in ett kanske i förkunnelse, samtal och argumentation. Rent av så ofta att han understundom gick under namnet Kanske. 

Men hans kanske var inte ett försagt kanske, ­inget osäkert yttrande, inget defensivt eller blygt ut­talande och inte heller ett innehållsligt vagt ­svävande på målet. Nej, Bengt Inghammar var fullt övertygad om trons, teologins och kyrkans avgörande bidrag i liv och samhälle. 

Hans kanske var i stället en kommunikativ ansats, en tonalitet, en inbjudan som blev till en dörröppnare. I hans kanske kunde kyrkan nå ut och människor kunde hitta in. 

En kanske-teologi som är öppen och inbjudande, bemyndigande och lyssnande. I stället för färdiga svar sträcker kanske-teologin ut en hand, den ­föreslår ett samtal, den bjuder in till en vandring ett stycke på livsvägen. 

Kan en sådan kanske-teologi vara den kommunikativa vägen framåt för kyrkan? Kanske …  

Bengt Inghammar prästvigdes 1965. Han kom som ung präst ut i ett helt annat Sverige än vad jag gjorde som vigdes 1997; för dem som prästvigs i dag är ­situationen än mer förändrad.

Svenska kyrkans tidigare monopol på livsåskådning har successivt ersatts av en avreglering som ställt många gamla sanningar på ända. Mycket kraftigt förenklat kan man säga att när Bengt Inghammar började sin prästbana förhöll sig alla till kyrkan men få brydde sig; i stort sett alla svenskar var medlemmar i kyrkan och hade med kyrkan att göra i diverse bestyr, men det var svalare med det innehållsliga engagemanget och intresset. 

Sedan millennieskiftet fram mot i dag är situationen närmast den omvända: allt färre förhåller sig alls till Svenska kyrkan men allt fler bryr sig. De personer för vilka kyrkan inte finns på kartan ökar samtidigt som tro, religion och kulturell ­identitet står högt på flera agendor, personliga såväl som ­politiska.

Inghammar och jag förenades i vår tro på den öppna folkkyrkan. En kyrka som är öppen för olika typer av människor och som har något att säga – ett evangelium att räcka – som går att begripa på språk som vanligt folk förstår. Samtidigt var vi överens om att förändrade tider kräver förändrade ansatser; olika situationer fordrar skilda pastorala angreppssätt. 

Förr – när alla förhöll sig till kyrkan men få brydde sig – var uppgiften att avdramatisera. Att visa att tron och kyrkan inte var något egendomligt utan en naturlig del av det vanliga livet. Därmed växte Svenska kyrkans engagemang på arbetsplatser, i fritidssamhället, i skola och på samhällsinstitutioner.

I dag – när kyrkan är osynlig för många sam­tidigt som tro och andlighet berör alla – är upp­giften delvis den motsatta. Att visa på kyrkans ­uni­citet och trons radikalitet. Kyrkan är en annan del av samhällslivet än de politiska partierna och de övriga samhällsorganen. Kristen tro erbjuder svar som går bortom den här världen och utöver mänskliga värden. 

Om arbetet för den öppna folkkyrkan förr bestod i att ta bort trösklar är uppgiften i dag i stället att visa på de alternativ som tron erbjuder och kyrkan utgör. Inte för att bygga upp hinder men för att visa på val och på möjligheter.

Här finns flera fallgropar, åtminstone två. Den ena är att fortsätta med gårdagens strategi i dagens förändrade läge. Det är dock förödande att i dag arbeta livet ur sig för att undanröja varje motstånd och avdramatisera det mesta av trons och kyrkans bidrag. Att i dag hyvla ner varenda tröskel är som att möta den som söker med beskedet att här finns inget särskilt att finna. 

I dag, när allt färre förhåller sig till Svenska kyrkan men allt fler är sökande och nyfikna, är vägen framåt i stället den motsatta: visa på alternativen, påtala radikaliteten och peka på kyrkan som en tröskel mot det heliga. 

Ett annat misstag är att förväxla vad som i dag krävs av kyrkan med de färdiga svarens strategi. Det skulle kunna ligga nära till hands att anta att dagens läge fordrar klara formuleringar av eviga sanningar, som fanns det ett likhetstecken mellan det tydliga och det avslutade. Men kanske-teologin förbjuder alla sådana tendenser. 

Dessutom – att i förkunnelse och samtal öppna upp med ett nyfiket och ofärdigt kanske är en kommunikativ ansats som är ännu viktigare i dag, då allt fler har fått allt svårare för de färdiga svaren från de formella auktoriteterna. 

Än i dag kan kanske-teologin vara en dörröppnare för kyrkan. Dels för att nå ut till människor. Och dels för människor att finna vägar in.