Paradiset - en tavla med plats i stadens hjärta

Under Malmö Pride tidigare i somras förde Gunilla Hallonsten, kyrkoherde i Svenska kyrkan Malmö, och Albin Tanke, präst i Malmö, ett samtal med fotografen Elisabet Ohlson och prästen Lars Gårdfeldt i Sankt Johannes kyrka.  Inför samtalet skrev Gunilla Hallonsten och Albin Tanke en text som publiceras här. Texten är tänkt som ett bidrag till det teologiska samtalet om konst.

Processen kring konstverket Paradiset i Malmö är en berättelse om konstens kraft. Om vägen från gåva och invigningsfest till nedtagande och utbärande. Nu är tid för försoning och för tavlan att göra sitt återinträde i Svenska kyrkan Malmö. Efter flera panelsamtal och i dialog med människor runt om i staden och i landet, hoppas vi att tavlan återigen ska få en fysisk plats i kyrkorummet.

Det innebär samtidigt att konstverket får en plats i stadens hjärta. Med nyvunnet teologiskt självförtroende kan tavlan tas emot med glädje. Det är en vinst för både konstsyn och för människosyn när konstverket får fortsätta att bidra till befrielse, fördjupning och till kärlekens utbredande.

Vi som skribenter reflekterar kring händelser och tolkningar av konstverket Paradiset i Malmö. Vi kan konstatera att vi har följt skeendet från olika positioner och utgångspunkter och vår avsikt är inte att ge en fullständig bild av skeendet. Eftersom vi i dag har möjlighet att få bearbeta konsekvenserna så är det viktigt för oss att ur teologiska perspektiv dela den berättelse vi berörs av.

Värme och kärlek strömmade från konstverket Paradiset där det hängde i det vackra kyrkorummet. Med sin pampiga ram och med sitt rättframma budskap ville motivet skänka församlingen stolthet, mod och kraft att leva i öppenhet och i tillit till omvärlden. Efter invigningsfesten besökte malmöbor, och andra långt utanför församlingens gränser, rummet för att låta sig omslutas av konstverkets budskap.

Konstnären Elisabeth Ohlson inspirerades av reformationskonstnären Lucas Cranach (1472–1553) som målade verket Adam och Eva, även kallad Syndafallet. I Ohlsons nytolkning gestaltas den kristna skapelseberättelsen i form av en romantisk naturscen med homosexuella par, grönska, vattenfall och röda frukter. I ett träd syns en transperson i en ormklänning som håller ett fast grepp om en orm och till synes verkar oskadliggöra den. 

Konstnären vill förmedla att Guds kärlek omfattar alla människor, att alla människor är skapade till Guds avbild och att kärleken mellan människor av samma kön är lika mycket värd. 

Tavlan hade inte hängt på sin krok många dagar förrän en debatt blossade upp. Konstverket hade i media benämnts som ”kyrkans nya altartavla” och röster höjdes för att tavlan var teologiskt tveksam samt att traditionella tolkningar av tvåsamheten upplevdes åsidosatta. Det uttrycktes att konstverket strider mot läran och att tavlan uppfattas som gnostisk.

Gnosticismen var en samling idéer i den unga kyrkan som bland annat uttryckte att skapelsen är ond och att befrielsen ligger i att lösgöra sig från skapelsen och att kunskap och insikt är avgörande för frälsning. Kyrkan tog avstånd från gnostiska idéer redan under de första århundradena. Människan kan inte genom kunskap nå frälsning, men kunskap och vishet i sig behöver inte ses som något ont. 

Ormen i paradiset förstås traditionellt som ond, men utifrån gnostiskt tänkande kan ormen i Ohlsons konstverk förstås som god eftersom den leder människan bort från en ond skapargud.

Teologen Joel Halldorf skrev i en artikel att om ormen utmålas som god blir det gnosticism: ”Redan under antiken lanserades tolkningen att ormen visade vägen till den vishet som den småsinte skaparguden förnekade människan. Det är uppenbart att altartavlan i S:t Pauli avbildar en sådan gnostisk tolkning av Första Mosebok. Den transsexuella kvinnan i trädet är vägvisare och kring frukten finns ingen ambivalens.”  

Joel Halldorf missade helt konstverkets poäng med att ormen hålls stången av transpersonen klädd i ormklänning.

Teologen Lars Gårdfeldt förtydligade konstnärligheten och teologin kring detta i en text till konstverket vid en utställning på Värmlands museum: ”I denna paradisträdgård har en transkvinna krupit upp i ett träd. Ondskans symbol, ormen, håller hon i ett krampaktigt strypgrepp. Budskapet är tydligt: ormen/ondskan ska aldrig mer få gjuta sitt gift över homosexuellas kärlek, aldrig mer få bita den i hälen som har en könsöverskridande identitet.” (Tidningen QX 2019-12-12)

Men det finns fler bottnar i Ohlsons gestaltning. Transpersoner möter ofta hat och blir klädda i ondskans kläder av omgivningen. Maria Hansson heter personen som är iförd ormklänningen i konstverket. Maria uttrycker: ”Jag som transperson har alltid blivit spottad på och utmålad som ondskan själv så det kan jag identifiera mig med.”

Professor Petra Carlsson problematiserar talet om gnosticism i en debattartikel där hon visar på hur begreppet på olika sätt genom teologihistorien har använts i syfte att peka ut irrläror och därigenom forma religiös identitet. Vidare lyfter Petra Carlsson fram vikten av att nyansera den kunskapstolkning som gjordes kring konstverket och som flera teologer tolkat som gnosticism. Vikten av kunskap i luthersk tradition kan spåras genom katekeser, bibelöversättningar, husförhör och genom dagens olika samtalsgrupper om tro. Allt detta kan väl inte anses som irrläror?

Petra Carlsson menar att tavlans nedtagande är ett bevis på en kyrka med så svagt teologiskt självförtroende att de fördjupande samtalen lyste med sin frånvaro. En form av kapitulation ägde rum när frågor kring konstverkets teologi lyftes i media och enbart tystnad spred sig.

Carlsson lyfter fram vår tids svårighet med det mångfacetterade tänkandet och motståndet mot långsamma processer. Denna tid hämmar den teologiska yttrandefriheten och den stärker traditionalismen, menar Petra Carlsson som också uttrycker: ”Som teolog och präst i Svenska kyrkan ser jag själv inga hinder för att låta tavlan hänga i kyrkorummet.” 

Men den uppblossade debatten ledde till att konstverket togs ner knappt fjorton dagar efter att det hängdes upp. Tavlan bars ut under en gudstjänst där människor grät. Ett sorgligt skeende helt beroende på lågt teologiskt självförtroende och avsaknad av mod att ta debatten. Istället fick de förenklade utsagorna om gnosticism bli till en sådan kraftfull sanning att konstteoretiska och befrielseteologiska resonemang bleknade.

Detta kan vara ett exempel på hur en omedveten homofobisk hållning tar sig uttryck genom ett till synes hbtqi-vänligt beslut. Resonemanget om irrlära och gnosticismen vändes så att Elisabeth Ohlsons verk skulle vara kränkande för transpersoner och därför skulle plockas ner. Kyrkan lyssnade inte på konstnärens egen tolkning som betonade att transpersonen i trädet oskadliggör ormen.

Därför är teologiskt mod och lyssnande helt centralt. Vikten av fördjupande samtal är stort i gränslandet mellan konst, kärlek och teologisk yttrandefrihet. Det teologiska självförtroendet behöver utvecklas så att samtalen kan breddas, fördjupas och rymma en mångfald av röster och erfarenheter.

För många innebar konstverket och dess synliggörande i kyrkorummet en stark symbol för befrielse och kärlek. Att synliggöra och tydliggöra människor som ofta uppfattas utanför normen som en del av evangelium är helt centralt och därför bör det vara självklart att konstverket får ha en permanent placering i kyrkorummet.

Tavlan kan ge mod, hopp och kraft för människor att komma ut, leva öppet och vara en del av samhället.  

Tavlan var tänkt att komplettera ett kyrkorum med annars daterad konstutsmyckning från 1800-talet. Upphängandet handlade inte om att ersätta något utan om en önskan om större helhet, inkluderande och helande.

Olikheter är viktiga, inte minst i kyrkans sammanhang då det är grundläggande i teologin att se på olikhet och annorlundaskap som gåvor och pusselbitar för att få en helare bild av tillvaron.

I första Korinthierbrevet uttrycker Paulus med levande bildspråk hur kroppen är en, med många olika delar. Alla behövs och vi är lika värda i våra olikheter: ”Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte«. Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga.” (1 Kor 12:12-26)

De lokala församlingsprästernas kämpande för att tavlan skulle hänga kvar nådde inte fram. Det är inte lätt att möta teologer med höga befattningar och som redan ges tolkningsföreträde i debatten.

Konstverkets nedtagande visade på splittring samt en okänslighet för symbolik och befrielsekraftens betydelse för människor i samhället. Plötsligt infann sig en ny tomhet i församlingslivet. Nedtagandet skapade ett sår för många människor och för personer som följde debatten i media restes enbart frågetecken. Den gamla normativa konsten fick hänga kvar och intill platsen där Paradiset hängt lämnades inga kommentarer eller förklaringar.

Människor uttryckte personligt vad konstverket i kyrkorummet betytt: ”Jag blev befriad, fick mod att leva som mig själv och kraft att våga komma ut. Så sker detta! Vad är det som är fel?”

Konstnären och prästen Kent Wisti uttryckte: ”Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? För egentligen handlar det inte om vilka bilder som visas i kyrkorummet utan om vems bilder som visas. Fram till i dag har vi i de västerländska kyrkorna premierat bilder beställda och utförda av konstnärer med en maktposition i samhället.” 

I det vakuum som uppstod efter tavlans nedtagande fanns ett stort behov av samtal och att få till en försoningsprocess. Därför inleddes 2022 en samtalsserie kring tavlan med ambitionen av att vara lärande och fördjupande. Samtalen belyser konstverkets symbolkraft och de olika teologiska aspekter det rymmer. I samband med detta antogs Svenska kyrkan Malmös övergripande vision: ”Ett enda bröd – en enda mänsklighet”. Visionen ger uppdragsbeskrivningen: ”Att verka för försonad mångfald.”

Malmö är en stad i behov av försonande mångfald i samhällslivet i allmänhet och i strukturella frågor i synnerhet. Förståelsen av våra olikheter, våra olika härkomster, tillhörigheter och så vidare, behöver fördjupas. Kyrkan ska verka för försoning i praktiken. Fred och rättvisa är centrala begrepp i detta arbete. Kristus som försonaren möter sin mänsklighet. Kristus återsamlar, skapar liv och ger nya möjligheter.

Konstverket Paradiset förmedlar urbilden av att människors sexualitet är given från skapelsens början och det är ett erkännande som ger möjligheter till liv och vägar framåt. När vi människor erkänner varandra i våra olikheter och med våra mänskliga gåvor och tillkortakommanden, då sker läkning, växt och nya möjligheter öppnar sig.  

Vi lever inte i ett paradis, vilket å andra sidan innebär att människan är vuxen och myndig. Nu bär vi ansvar att försöka bygga himmelriket allt efter bästa förmåga här där vi befinner oss. Vi gör detta med paradiset som en slags mänsklig erfarenhet och längtan. Kärlekens mångfald, mänsklig värdighet och demokratiska värden behöver ständigt återupprättas.

Panelsamtalen som ägt rum har fått ringar på vattnet. Samtalen har spelats in och finns att se på Svenska kyrkan Malmös Youtube-kanal. Försoningsprocessen med Paradiset har lett till ytterligare debatter och samtal, medverkan vid Malmö Pride, att olika temagudstjänster firats och att studiecirklar har bildats kring de olika ämnena.

Samtalen fortsätter framöver i olika sammanhang och i församlingsliven arbetar kontinuerligt med ökad inkludering och tillgängliggörande av fördjupningsarbete på olika sätt. Svenska kyrkan Malmö kommer att påbörja utbildningen ”Regnbågsnyckeln” med alla anställda och förtroendevalda.

Händelserna kring Paradiset i Malmö har varit smärtsamma och mörka, men gryningsljuset återkom trots allt. Denna vändning i processen, från sorg och tystnad till samtal och delande har gett kraft. Erfarenheterna kan bidra till att ett högre teologiskt självförtroende utvecklas.

Vi tror att ett återtagande av konstverket Paradiset till Svenska kyrkan Malmö kan leda till glädje och att budskapet får ta plats i stadens hjärta.

Gunilla Hallonsten

Albin Tanke