Författaren Niels Fredrik Dahl: ”Jag saknade en patriark”

Fars rygg. Titeln på Niels Fredrik Dahls roman skulle kunna vara rubrik för en hel kategori i ­vårens bokutbud, där författare utforskar arvet efter en frånvänd far med andra världskriget som fond. Dit hör bland annat Den far som flytt av Torkel S Wächter, ­nyligen intervjuad i Kyrkans Tidning.

I Niels Fredrik Dahls fall är titeln mer än metafor. Upprinnelsen var en resa han gjorde med sin far, då de tillsammans följde den flyktväg från Norge till Sverige som fadern gått under kriget. Niels Fredrik Dahl filmade färden.

Filmen tappades bort, pappan dog och alltsammans blev ett radioprogram med den försvinnande ryggtavlan som avslut och språngbräda. Niels Fredrik Dahl hade fått en kreativ riktning; nu skulle han skriva om pappa!

Men det var totalstopp. 

– Jag kom inte förbi den tysta, stumma ryggtavlan, säger han.

Först efter ett nattligt samtal med hustrun och författaren Linn Ullmann fann han vägen framåt.

– Min fru har ibland problem med att sova och då händer det att jag läser högt eller berättar något. Den här natten berättade jag om hur jag bara såg fars rygg och hur jag närgånget följer honom med kameran. 

Medan Niels Fredrik Dahl talade förstod han vad som var problemet. För att hans far skulle kunna bli tillgänglig för berättelsen måste Niels Fredrik Dahl själv kliva åt sidan. 

– Den natten såg jag hur far kom gående emot mig, genom ­tiderna och länderna han levde i.

Plötsligt gick det att skriva.

För Niels Fredrik Dahl är denna ”snuoperasjon” metod för långt mer än skrivkonst. Den visar hur man kan leva, säger han. Inte minst visar den hur ensamhet kan brytas, den som präglade både hans fars och hans farfars liv. Liksom på många sätt också hans eget.

– Det handlar om att vända sig bort från sitt egocentriska jag. Många ser skrivandet som en inåtvänd övning. För mig är skrivandet ett försök att se den andre. Domaren säger i boken att vi har för långtråkigt när vi tänker för mycket på oss själva. Det ligger mycket i det. 

”Domaren” är romanens namn för Niels Fredrik Dahls farfar. Där finns också farfarsfar, ”Majoren”. Från dessa båda patriarker har ensamhetens ok förts vidare till den pojke och tonåring som boken handlar om. 

Mycket i berättelsen är fantasi men grundpremissen är biografisk. Niels Fredrik Dahls pappa tillbringade sina första år i Alexandria, där familjen var stationerad. 13 år gammal sätts han i skola i Norge, med föräldrarna kvar i Egypten. Därefter placeras han på en internationell utbildning i Genève. 

Var pojken än är finns en mur mellan honom själv och omvärlden. Han är inte mobbad, men osynliggjord. 

– Han var mycket ensam som barn och ungdom. Även som vuxen. Men med åren fick han det att funka på något sätt. Han stod liksom utanför och såg på ­livet med kärlek. 

Genom skrivandet har Niels Fredrik Dahls bild av pappan förändrats, luckor har fyllts i. Boken är ett sätt att betala tillbaka och ge fadern den plats han inte fick medan han levde, säger han.

– Far berättade inte så mycket och jag lyssnade inte när han väl pratade. Som många barn hade jag svårt att tänka mig att mina föräldrar hade haft ett liv innan jag föddes. Det som slog mig när han dog var att jag saknar honom enormt, men att jag samtidigt inte visste vem han var.

De var väldigt olika, din far och farfar. Samtidigt beskriver du deras ensamhet som ett arv? 

– De hade olika strategier för att hantera sin ensamhet. Domaren blev väldigt auktoritär i en tid när det var vanligt att vara det. Å andra sidan, i relation till sin egen uppväxt tyckte han att han var en bättre förälder, han blev som barn systematiskt agad fram till han blev fjorton år. Min pappa var inte så intresserad av det auktoritära och präglades också hela liv­et av att ha varit utan sina föräldrar i åtta år. 

Om din fars livsomständig­heter placerats i en nutidsroman hade den sannolikt handlat om en man som blivit misantrop och ­nihilist, eller ännu värre.

– Ja, en incel. 

Vad var det som räddade ­honom?

– Jag tror att far trots allt fann sin plats i världen. Han sa på något sätt ”okej, det här är mitt liv, det är det jag har, även om det är tufft och svårt är det ändå ett liv”. Han hade en stor observationsför­måga och älskade naturen. Han behöll också sin nyfikenhet. 

Via omvägar förmedlade Niels Fredrik Dahls far en bild av sig själv. För sin son läste han ur kulturens bärande mytologier – Äldre och Yngre Eddan, de grekiska gudasagorna… Alla passager han valde handlade om ensamhet.

Pappan var ateist. Själv har Niels Fredrik Dahl en tro av ”hemsnickrat” slag, med tydliga drag av den gudsbild man hittar inom AA-rörelsen. Niels Fredrik Dahl är nykter alkoholist; i tidigare böcker har han skrivit om sitt missbruk. 

För att kunna sluta dricka har han lärt sig att överlåta sig till något som är större än han själv. 

– Av och till kallar jag det Gud. Termen är inte så viktig för mig, jag har ett vitt trosbegrepp som innefattar även skrivandet. Både livet och skrivandet kräver tillit och båda är ett steg ut i det okända.

Alla som någon gång funderat över sitt känslomässiga arv har också funderat över hur mönster kan brytas. Hur har det varit för dig? 

– När min far levde tänkte jag att jag saknade en patriark. Jag ville att han skulle vara starkare, tydligare och inte så tillbakadragen. När han dog förstod jag att han faktiskt hade varit väldigt tydlig. 

På vilket sätt?

– Genom hur uppenbart det var att vi fick väldigt mycket kärlek, jag och mina systrar. 

Fars rygg kom ut i Norge 2023 och blev genast en stor kritikerframgång. Den ledde också till att Niels Fredrik Dahl fick Nordiska rådets litteraturpris 2024. När boken nu kommit ut på svenska, i översättning av Gun-Britt Sundström, har den lovordats även här. 

Nuvarande skrivprojekt är i en annan genre – en självbiografisk essä – men ligger tematiskt i linje med Fars rygg. Texten handlar om strategier för självförglömmelse. Både destruktiva, som alkoholen. Och konstruktiva, som skrivandet.

– För att skapa rum för läsaren kan du inte hela tiden trycka på med jag, jag, jag. 

Är texten ett inlägg i debatten om den autofiktiva trenden, som varit och är så stark?

– Nej, jag är inte i opposition mot autofiktion, men jag är i opposition mot att säga ”det där är ­autofiktion och det där är fiktion”. Peter Englund skrev en gång att allt du puttar in i en fiktion blir till fiktion. Det tror jag på. Det minst spännande är det biografiska. 

Vad är din slutsats efter att ha skrivit om tre generationer av ­ensamma män – finns det en ­särskild manlig ­ensamhet?

– Det är klart att ensamhet kan ta sig olika genusbestämda uttryck. Men känslan av att inte höra till, den är inte genusbestämd.