Ulrica Fritzson är idag biskop i Skara stift men har också forskat och doktorerat i ämnet försoning. Därför fick hon i uppgift att forska på försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket.
– Först och främst tycker jag att det var väldigt viktigt att det var Tore Jonhson, en samisk teolog som är mycket klok som skrev fram processens början. Det jag kommer med i rapporten är inte allvarlig kritik utan konstruktiv och respektfull reflektion, säger Ulrica Fritzson.
I sin rapport börjar hon med att påpeka att det inte är viktigt, som man har gjort i den pågående processen, att söka en gemensam bild:
– När man initierar en försoningsprocess där det förekommer kränkningar och en utsatt part, finns enligt mitt förmenande sällan en gemensam bild. Strävar man efter en gemensam bild innan de fortsatta stegen finns det risk att man justerar sina bilder och det är inte hjälpsamt för processen.
Berättelse viktigt
Däremot är det enligt Fritzson viktigt med att den kränkta parten får berätta och att den kränkande parten kanske får höra något som man inte hade uppfattat eller förstått.
– I de processer jag har arbetat med strävar värnar vi människor olika bilder av det inträffade, det kan ha gällt grova våldsbrott som rån och våldtäkt. Filosofin är att det är den kränkande partens ansvar ta in de som den kränkta parten berättar.
Ulrica Fritzson menar också att det inte är självklart att sträva efter dialog.
Dialog haltande
Vid en kränkning bär den kränkande parten ansvar. En kränkning är en assymetrisk relation och därför blir relation svårare att tala om. Men det kan också bero på vilken sorts försoningsprocess det är.
Orden offer och förövare syftar ofta på de som historiskt var direkt utsatta eller direkt ansvariga.
– Om man i stället använder begrepp som ”involverade subjekt” och ”förmånstagare” inkluderas också vi som lever nu och som inte varit direkt involverade i kränkningarna.
Inte ånger
Just att vara förmånstagare talar om att vi, trots att vi inte ser vår del i kränkningarna kan ha fått förmåner av det som skett.
– Det är vårt ansvar att medverka så att de här upprepningarna och följderna av kränkningar inte fortsätter.
Ett ord som används i modellen för den pågående försoningsprocessen är ånger, något som Ulrica Fritzson ser som den svagaste delen i modellen.
– Man förutsätter att den andra personen blir berörd, vilket ska leda till en sinnesstämning som i sin tur leder till förlåtelse. Hur avgörs det om någon blir berörd? Det är bättre att arbeta med ansvarsåtertagande, att återta ansvar i de positioner vi har nu.
Hur menar du att man gemensamt ska komma fram till sista steget i processen om det inte är förlåtelse?
– Det kan vara förlåtelse som blir det sista steget i processen, men att systematisera in förlåtelse det villkorar försoningsprocessen . Det var bra att emerita Antje Jackelén påbörjade processen genom att gå ned på knä och be om ursäkt. Att be om förlåtelse kräver något av den andre, det gör inte en ursäkt. Jag har sett människor försonas utan förlåtelse.
Vad tror du att den här rapporten får för betydelse?
– Jag skulle vilja att den hjälper oss att vara rädda om varandra, värna ett ansvarstagande som Svenska kyrkan behöver axla. Att värna respekt om samiska erfarenheter och vägar till reell återupprättelse.
