Martin Modéus: Det blir min styrka som ärkebiskop

Varför skulle du bli bra som ärkebiskop?

– Om jag skulle bli bra i rollen får andra bedöma, men de som bett mig ställa upp har hänvisat till den teologiska profil jag har som biskop, presenterad i herdabrevet ”Levande tillsammans med Kristus”, mitt fokus på att vara samlande brobyggare och förmågan att hålla i långsiktiga strategiska processer.

Snart kommer Svenska kyrkan inte längre att vara en majoritetskyrka utan ha under 50 procent medlemmar Hur skulle du som ärkebiskop förhålla dig till det?

– Svenska kyrkans viktigaste relevans finns i församlingarna, i folkkyrkans möten med människor i vardagen och i vid livets högtider i glädje och sorg. Där hjälper vi människor till livsmod och hopp, och vi berättar om Jesus. Här ligger grunden för att inspirera människor att vilja vara medlemmar. Kontakterna behöver också förvaltas i att bygga levande församlingar – människor som möts till bön, delande av tro och liv och som bidrar till den lokala diakonin.

– I dag behöver vi uppmärksamma framgångsfaktorerna, dvs. det som gör att människor fattar det positiva beslutet att fortsätta vara medlemmar. Detta är också viktigt utifrån den resa från missmod till hopp som kyrkan behöver göra.

– Det är lätt att låta sig nedslås av negativa siffror, och man får naturligtvis aldrig sopa problem under mattan, men den viktigaste ledaruppgiften är att visa på de vägar som är möjliga och att ge inspiration till att gå dem.

När intäkterna minskar, vad tycker du att kyrkan ska prioritera? Vad tycker du att kyrkan ska välja bort?

– Kyrkan är för snabb att tänka pengar när vi talar om resurser. Människor är kyrkans främsta resurs, och därmed är det en ledarskapsfråga, på alla nivåer, att skapa inspiration och former för engagemang. Vi behöver använda det nuvarande, hanterliga, läget till att utveckla ett ideellt baserat arbete. Det ger en starkare bas för kyrkligt liv och är i samklang med livet i den världsvida kyrkan.

– Eftersom församlingarna är olika behöver frågan om att välja och välja bort ställas lokalt, dels utifrån kyrkans grundläggande uppgift (GUDM), dels utifrån idéer och principer om vart församlingen är på väg och vad det är att vara kyrka i nuet på just denna plats.

– Och vi har de grundläggande redskapen för att välja: Folkkyrkans uppdrag är att bära evangelium i handling och ord till människor. Församlingen, människorna som samlas, behöver stå så nära Kristus att vi ser det han ser, kan säga det han säger och göra det han gör. Tillsammans rustar vi församlingarna att ta detta uppdrag inte minst genom att utveckla lärande och undervisning, på det sätt som är nödvändigt lokalt, olika utifrån församlingarnas särart och utmaningar.

Antalet kyrkliga handlingar och gudstjänster blir färre, liksom antalet deltagare. Hur tolkar du det? Hur ska kyrkan agera?

– Goda erfarenheter från dop, konfirmation, bröllop och begravning skapar en önskan att återvända. Så är det med alla gudstjänster. Vi behöver frimodigt fira många gudstjänster, också små, och regelbundet använda också de mer avlägset belägna kyrkorna, så länge det finns bedjande människor på plats. Kyrkan får inte dra sig tillbaka från landsbygden och inte heller från utsatta platser. Gudstjänst firar vi inte bara för eget välbefinnande; vi tar ett förbönsansvar för det samhälle vi lever i på just den plats där vi är.

– Jag har skrivit om gudstjänsten i böckerna ”Mänsklig gudstjänst” och ”Gudstjänstens kärnvärden”, så detta ligger mig förstås varmt om hjärtat. De senaste decenniernas arbete med att se människorna i gudstjänsten och att bejaka mångfald i gudstjänstuttrycken utifrån lokala behov har medfört en vitalisering av många gudstjänstliv. Det behöver vi fortsätta med.

– Musikens bärande roll i gudstjänsten är central, och här finns mycket att göra för att uppmärksamma människors gudstjänstlängtan. Vi ser t ex stor tillströmning till lovsångs- och musikgudstjänster. Här finns mycket spännande att utveckla, som kan ge ny energi i gudstjänstlivet. Många går redan i dag i gudstjänst, men inte alltid på de traditionella gudstjänsterna. Vad försöker Anden berätta för oss genom detta?

Vad tycker du om balansen mellan vigningstjänstens och de förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan? Ska riksdagspartier delta i kyrkovalet?

– Balansen mellan vigningstjänstens och förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan är god, och jag är glad både över den respekt som visas från respektive håll och för det stora engagemanget hos förtroendevalda från alla grupper. Naturligtvis finns det en del att göra i att utveckla styrning och ledning i kyrkan, men vi är på god väg.

– En demokratisk organisation behöver styras med hjälp av val och av intressegrupper som presenterar sina ståndpunkter och som bedöms av väljarna. Mångfald är en tillgång, och systemet gör att grupper med olika typer av relation till församling och kyrka får möjlighet att göra sina röster hörda. Att hindra vissa typer av grupper att ställa upp är varken möjligt eller önskvärt. Det avgörande är lojaliteten med kyrkans Herre och kyrkans uppdrag. Jag tycker den ordning vi har i dag fungerar rimligt bra.

Hur vill du att diakonin och diakonernas roll ska utvecklas?

– Diakonin är grundad i kyrkans identitet. Att diakonatet är en del av vigningstjänsten är en kraftig markering från kyrkans sida att diakoni inte är en valfri tillvalsuppgift utan just en identitetsfråga. Detta behöver synas och märkas i alla sammanhang.

– Jag tror det finns ett antal punkter vi behöver arbeta med i framtiden:

• Ett tydligt församlingsbaserat och brett ideellt buret diakonalt arbete.
• Diakonin behöver ha ”diakonal flexibilitet” så att organisationsformerna inte hindrar oss från att möta nöden på ett relevant sätt.
• Utbildade diakoner med ledarskapskompetens behöver ha ansvar för diakoni och för diakonal utveckling.
• Ett tydligt bejakande av diakonernas spetskompetens, i alla de frågor som på grund av tyngd eller specialiseringsbehov inte kan skötas av ideella medarbetare.
• Ett teologiskt arbete som förtydligar att diakonin är hela församlingens angelägenhet och att Svenska kyrkans församlingars diakonala identitet inte går att ”delegera bort”.
• En tydlig roll för diakonin som samhällsbyggare och brobyggare i dialog med andra aktörer.
• Diakonins omsorg om medmänniska och skapelse har både individ-, grupp- och samhällsfokus.
• Mandat och stöd i arbetet med att tala när människans och skapelsens värde och värdighet är hotade.

Vilken roll vill du att kyrkan ska spela internationellt, exempelvis i relation till organisationer som Act eller internationella ekumeniska organ (som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Borgå-samarbetet).

– Svenska kyrkan har länge haft minst två roller i den ekumeniska rörelsen: brobyggare mellan kyrkor och pådrivare framför allt i mänskliga frihetsfrågor. Svenska kyrkans företrädare har på goda sätt lyckats kombinera båda, vilket inte varit helt enkelt eftersom de ibland kan synas komma i konflikt med varandra.

– En viktig nyckel till detta är ett gediget relationellt arbete, där företrädare för Svenska kyrkan funnits på plats, byggt vänskap och förståelse och delat bön och andligt liv också med dem som inte har haft samma uppfattningar i teologiska frågor. Dessa vägar bör man fortsätta gå också i framtiden.

– Engagemanget i ACT är av stor betydelse, både när det gäller katastrofbiståndet och när det gäller mellankyrkliga samarbeten som gärna får vara tydliga och möjliga för församlingar att engagera sig i. Den relationella delen av de internationella kontakterna är viktiga för att bygga engagemang lokalt, och det är här basen för kyrkligt biståndsarbete och mellankyrklig hjälp bör finnas.

– Det är viktigt att det i alla ekumeniska dimensioner finns ett stort mått av lyssnande till andras perspektiv. Genom en receptiv hållning i ekumeniken lär vi oss mer om andra, tar emot deras erfarenheter som gåvor, och lär oss därmed mer om oss själva.

Ska ärkebiskopen vara mer av stiftsbiskop eller ansikte utåt för Svenska kyrkan?

– Nuvarande ordning har mejslats fram för att ärkebiskopen både ska ha en tydlig förankring i det församlingsnära livet, som är biskopsrollens fundament, och kunna verka i den för kyrkan nödvändiga företrädarrollen i samhälle, kyrka, ekumeniska kontakter och media. Också behovet av att samverka med andra nationella och internationella organisationer tillgodoses av denna ordning. Jag tycker ordningen är god, inte minst för att den ger utrymme för ärkebiskopen att kunna vara närvarande i samhällets offentliga samtal, på alla de plattformar där det behövs.